Kategoriarkiv: Ekonomi

Världsbankens investeringar i e-handelsbolag motverkar sitt eget syfte!

I Dagens Industri kan man idag läsa om att International Finance Group (IFC) som är ett investmentbolag knutet till Världsbanken investerat i e-handel. Den första spontana reaktionen är såklart att detta visar på styrkan i e-handel och Internet som tillväxtdrivare.

De investeringar som IFC gjort uppgår till 220 miljoner och avser de två e-handelsbolagen Dafiti och Lamoda. Båda bolagen är verksamma inom kläder och skor och Dafiti anses vara Latinamerikas motsvarighet till Zalando. Med andra ord två helt klart intressanta investeringar ur ett investerarperspektiv.

Det är inte förrän jag läser IFC-chefen Atul Mehtas motivering för investeringarna i just Dafiti och Lamoda som jag reagerar. Han säger nämligen att: ”Internetbolag gör att moderniseringen av försörjningskedjan till detaljistledet går snabbare i utvecklingsländer, vilket stimulerar konsumtion – en nyckelfaktor för ekonomisk tillväxt.”

Hmm! Jag vill påstå att han har lite rätt och mycket fel. Rätt i att e-handeln moderniserar handel, men väldigt fel i att det per automatik stimulerar konsumtion på ett sätt så att det alltid skapar tillväxt. Jag vill hävda att en stor del av poängen med e-handel är att det är betydligt mer kostnadseffektivt för just e-handlaren. Detta på grund av att man slipper ha fysiska butiker och en stor mängd anställda!

Och, det är det sista som gör mig tveksam till att e-handel skulle skapa eller driva tillväxt i just utvecklingsländer. Risken är snarare att det får motsatt effekt. I många utvecklingsländer (om man nu ens skall använda detta ålderdomliga begrepp) så är ekonomierna väldigt ofta uppbyggda på exempelvis handel, dvs den fysiska handeln i småbutiker.

Vad händer om e-handeln blir för stor för snabbt i ett land där en stor del av befolkningens försörjning bygger på att de handlar med varandra och angränsande länder? Är inte då risken stor att tillväxten snarare sjunker på grund av att de små lokala handlarna helt slås ut till förmån för e-handeln? Jag tror att det kan vara så eftersom e-handeln oftast primärt får sin tillväxt på bekostnad av den fysiska handeln.

Så, i sin iver att hoppa på den hype som präglar e-handeln just nu så har Världsbanken via IFC faktiskt motarbetat sig själva. Risken är uppenbar att den satsning Världsbanken gör på e-handel direkt motverkar de positiva effekter som andra saker de gör för att bekämpa fattigdom har. Det hade enligt min mening varit bättre att se satsat på något de hade förstått sig på!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Stefan Ingves vs Stefan Mahlstein 0-2

Där kom den berömda spiken i kistan. Stefan Ingves blev till slut tvungen att följa med i verkligheten och sänka  både räntan och den framtida räntebanan. Allt enligt min prognos som började med mitt inlägg den 20 april 2011 och mynnade ut i en förutsägelse för framtiden den 11 augusti samma år.

Enligt den senare skulle räntan på 3 års sikt ligga stabilt kring 0,75-1 %. Tvärtemot vad Stefan Ingves och Riksbanken trodde när de höjde räntan från 1,5 till 1,75 % bara 4 månader tidigare. Visst är jag nöjd över att min förutsägelse har slagit in så fullständigt som den gjort (ingen höjning i sikte förrän hösten 2015 enligt Riksbankens nya räntebana). Men, det som verkligen skrämmer mig är hur tokfel Stefan Ingves har bedömt läget.

Ur mitt perspektiv måste man verkligen fråga sig hur det är ställt med ekonomiska teorier om Stefan Ingves med sällskap på Riksbanken har gjort så grova fel i sin bedömning. Skall inte Stefan Ingves vara grymt bra på just det han är tillsatt att förutse? Det går knappast att skylla på saker som inte gick att förutse när till och med jag, som i jämförelse med Stefan Ingves knappt kan räkna, kunde se dem!

Min tolkning är att Stefan Ingves och de andra ”experterna” missat att ta in en hel del faktorer som de borde ha sett mycket tydligt. Varför de missat dem är den riktigt stora frågan. Det kan bero på prestige vilket Stefan Ingves maktkrig med Finansinspektionen faktiskt tyder på. Men, det kan även bero på att de utgår från ekonomiska modeller och nyckeltal som helt enkelt inte håller måttet längre.

Para detta med Stefan Ingves desperata motivering för att hålla räntan uppe som hela tiden varit att hushållens stora bolån är ett stort problem som kan skapa en bubbla. En bubbla som sedan spricker och skadar Sveriges ekonomi svårt. Bubbelrisken är för övrig en annan sak som jag inte heller höll, eller håller med om och som jag påpekade i mitt inlägg redan i januari 2011.

Skälet till att jag skriver desperata motivering ovan är att Riskbankens reporänta sedan ett antal år inte längre påverkar bolåneräntorna så direkt som Stefan Ingves vill ge sken av. Det är helt andra räntor som påverkar bolånen i mycket större utsträckning. Detta borde Stefan Ingves känna till och om han gör det så är det lite underligt att han använder det som främsta skälet till att hålla uppe reporäntan.

Undersökningar som gjorts det senaste året har dessutom visat att hushållen har en riktigt bra buffert när det gäller sina bolån. Både vad det gäller eventuella ränteuppgångar eller nedgångar i värdet på bostäderna. Så, Stefan Ingves, du hade helt fel igen!!! Hur kan det bli så illa?

Skall jag vara lite elak så hade ingen av mina medarbetare fått vara kvar i sin roll om de hade gjort samma felbedömningar som Stefan Ingves gjort. I Stefan Ingves fall så har det dessutom påverkat hela Sveriges ekonomi mycket negativt. Detta har gjort att alla med bolån förlorat mycket pengar, alla som gått utan arbete har fått gå längre tid utan arbete och många jobb som annars hade skapats har gått förlorade.

Dags att avgå?

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

23 204 802 kronor från oss på Pineberry!

Sedan Pineberry bildades i november 2007 har vi som jobbar och har jobbat i bolaget tillsammans bidragit med totalt 23 204 802 kronor i bolagsskatt, inkomstskatt och arbetsgivaravgifter. En inte helt oansenligt summa!

Precis som min kollega Michael skrev för snart 3 år sedan så känns det faktiskt riktigt bra. Visst, det hade varit kul för oss på Pineberry att ha 23 miljoner över, kunde ha blivit en hyfsad fest! Men, samtidigt så är är det skönt att veta att pengarna gått till lite bättre ändamål :-).

Det skulle vara intressant att veta vad just dessa 23 miljoner använts till? Hade jag fått välja själv så hade jag prioriterat skola, sjukvård och äldreomsorg. Det är enligt min mening grunden som behövs för att alla skall få de bästa förutsättningarna inför livet, under livet och på ålderns höst.

Så, om ni som bestämmer läser detta! Använd gärna vårt bidrag om 23 204 802 kronor till att förbättra för alla skolbarn, sjuka och gamla!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Fåmansbolagsreglerna är inget annat än ett uttryck för den svenska avundsjukan!

Fåmansbolagsreglerna, eller de så kallade 3:12 reglerna infördes för ungefär 20 år sedan. Redan då var de enligt min mening inget annat än ett uttryck för den svenska avundsjukan. Detta eftersom deras enda syfte var att motverka de fördelar man kunde få genom att starta aktiebolag istället för att vara anställd eller driva enskild näringsverksamhet.

Skälet till att jag påstår att det handlar om svensk avundsjuka mer än något annat är att 3:12 reglerna kom till trots att den totala beskattningen i aktiebolag faktiskt alltid varit ungefär likvärdig med beskattningen av enskild näringsverksamhet och anställning. Vinster i aktiebolag beskattas nämligen två gånger, dvs en gång i bolaget och en gång om ägarna får utdelning.

Visst är det så att det finns en viss skillnad, men att den i normalfallet skulle vara så stötande att det krävs särskilda regler har aldrig egentligen varit fallet. Det har dessutom oftast funnits andra tillämpliga skatteregler för att komma åt missbruk som det nu aktuella fallet med anställda på stora konsultbyråer som konstruerat nya upplägg.

I det ovan nämnda fallet borde det exempelvis vara uppenbart att köp av aktier till ett underpris utgör en skattepliktig inkomst av tjänst. Det behövs ingen ändring av 3:12 reglerna för att få till det resultatet. De motargument som använts när det gäller hur man värderar en aktie som är hårt knuten till en anställning gör bara att de som konstruerat upplägget gräver hålet de står i desto djupare. Praxis är väldigt tydlig när det gäller beskattning av förmåner som är just hårt knutna till anställning!

3:12 reglerna har sedan deras tillkomst blivit krångligare och krångligare allt eftersom de utökats och förändrats på grund av den politiska diskussionen. I stället för att förenkla eller ta bort dem helt så verkar alla oavsett politisk läggning vara eniga om att den svenska avundsjukan skall få fortsätta att råda. Egentligen helt i onödan!

Är det inte hög tid att en gång för alla skrota dessa regler som förutom att cementera den svenska avundsjukan faktiskt även krånglar till saker i onödan och dessutom dämpar tillväxten i landet. Var finns logiken i att missgynna vissa företagare på det sätt som 3:12 reglerna faktiskt gör redan idag? Våga ta bort 3:12 reglerna och gör det lättare för alla företagare att bygga sina företag! Det behövs nu mer än någonsin!

Och, det är faktiskt inte så att andra grupper per automatik får det sämre bara för att en grupp får det lite bättre. Precis lika lite som att en persons olycka gör någon annan person lycklig! Det bara är en uppfattningen som drivs på av de mest avundsjuka människorna i vårt samhälle!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Stefan Ingves vs Stefan Mahlstein 0-1

Den 20 april 2011 gav jag mig på att kritisera Riksbanken med Stefan Ingves i spetsen. Min uppfattning var att Riksbankens höjning av reporäntan baserade sig på ett alltför kortsiktigt perspektiv och en direkt felaktig bedömning om att som de själva skrev ”Tillväxttakten i den svenska ekonomin är fortsatt god och arbetsmarknaden förbättras stadigt.”.

Min kritik av Riksbanken följdes upp den 11 augusti samma år med en prognos för den ekonomiska utvecklingen i Sverige, USA och Europa där jag utvecklade mina tankar om problemen som vi stod och fortfarande står inför. Bland annat var min prognos för reporäntan i Sverige att den på 3 års sikt borde stabilisera sig kring 0,75-1 %.

Min utgångspunkt för kritiken och prognosen var att jag ansåg att den tillväxt vi sett i Sverige sedan kraschen 2008 enbart berodde på att vi såg en rekyl på den överreaktion som kraschen medfört. Dessutom ansåg jag att det fanns och finns strukturella problem i de västerländska ekonomierna som vi inte kommer att komma ur på ett bra tag.

Det är en vedertagen sanning på finansmarknaden att alla större nyheter möts av överreaktioner som sedan följs av en rekyl. Att vi efter nyheten om Lehmankraschen gått från ekonomisk panikstopp (överreaktion) till att under 2009-2011 rulla på åtminstone lite grann (rekylen) var just ett sådant fall. Men, det innebar inte på något sätt att vi hade tillväxt i ekonomin. Även en död katt studsar som bekant men det innebär inte att den lever!

Och, hur gick det då? Vem hade rätt? Stefan Ingves eller Stefan Mahlstein? När det gäller reporäntan så vann jag helt klart! Idag ca 2 år senare studsar inte katten längre och reporäntan ligger på 1 %. Jag vill påstå att den till och med kommer att komma ner till 0,75 % inom de 3 år som jag förutspådde. Räntebanan har som ni kan se nedan justerats ner rejält av Riksbanken under tiden.

Riksbankens prognos för räntebanan i februari 2011

Riksbankens prognos för räntebanan i april 2013

Tyvärr hade jag nog rätt när det gäller en hel del annat i min prognos också. Det totala sönderfallet i Grekland med kraftiga framgångar för Den Gyllene Gryningen och andra extremister lär inte minska oron i Europa framöver. Samma sak med de hårda tagen mot spararna på Cypern. Vi har med största sannolikhet inte sett slutet ännu på ett antal år.

Trots att det uppenbarligen inte finns någon ljusning i sikte om man ser det stora perspektivet och på lite längre sikt än näsan räcker så vill Stefan Ingves strama åt tyglarna ytterligare för exempelvis de som har bolån. Det är inte svårt att se att Riksbankens höga räntor redan kostat oss alla en massa pengar i onödan. Skall man nu göra det ännu värre?

Nej, Stefan Ingves, det är dags att skippa prestigen och ekonomiska teorierna som inte håller för det scenario som vi har idag. Du måste se det i ett mycket större perspektiv än de korta rekylerna annars blir det mycket värre även i Sverige.

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Fackförbunden gräver sin egen grav genom kortsiktighet i frågan om fri flytträtt för pension

De svenska fackförbundens största problem idag är att de inte längre ser till sina medlemmars faktiska behov och fokuserar på att uppfylla dessa. I stället ligger fokus på att tillvarata fackförbundens egna intressen av att bibehålla sin makt och kortsiktig ekonomisk vinning.

Den mest aktuella frågan som tydligt visar på fackförbundens felaktiga fokus är frågan om fri flytträtt för sina medlemmars pensionssparande. Hur man skall säkra en trygg ekonomi på ålderns höst är en av de största och svåraste frågorna för de flesta idag. I stället för att faktiskt göra något för att hjälpa sina medlemmar agerar fackförbunden på ett sätt som riskerar att stjälpa dem.

Med argument som ”Vi, Saco och TCO är väldigt upprörda över slutsatserna i utredningen. Det här är en inskränkning av vår avtalsfrihet”, argumenterar LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson mot slutsatsen att den fria flytträtt skall utökas som presenterats i livförsäkringsutredningen.

Argumentet kan inte tolkas på annat sätt än att fackförbundens avtalsfrihet skall ställas över individens avtalsfrihet. Dvs, den frihet som fackförbunden kräver är inget som individen kan räkna med att få så länge fackförbunden finns. Man undrar i stillhet om det ställningstagandet kommer att leda till fler eller färre LO medlemmar framöver?

Enligt min mening är det den här typen av ställningstagande och argumentation som är det största skälet till det minskade intresset för att vara medlem i de olika fackförbunden. Fackförbunden fokuserar helt enkelt inte längre på medlemmarnas behov utan enbart sina egna intressen. Att de sedan så här tydligt visar det gör ju knappast saken bättre.

I frågan om om flytträtt blir det mycket mer tydligt än i många andra frågor. Detta eftersom fackförbunden får miljardbidrag från de försäkringsbolag som fackförbunden valt ut åt sina medlemmar. Dessa miljarder är de facto pengar som medlemmarna hade kunnat öka sin pension med om förvaltningen av pensionssparandet i stället hade varit konkurrensutsatt genom den fria flytträtten.

Det fackförbunden tar strid för är med andra ord inte bara en begränsning av sina medlemmars avtalsfrihet utan även en försämring av sina medlemmars pension. I båda fallet är det fackförbunden som står som vinnare genom större makt (gentemot medlemmarna och andra) samt ökad ekonomisk vinning (på sina medlemmars bekostnad).

Min åsikt är dock att en eventuell vinst i det här fallet kommer att bli en ännu en Pyrrhusseger för fackförbunden. I den mer transparenta värld med ökade krav på frihet för individen som vi lever i och som fackförbunden ännu inte anpassat sig till kommer det bara att leda till ännu färre medlemmar.

Det vi andra kan göra under tiden är att dra lärdom av fackförbunden om hur man inte skall agera gentemot sina medlemmar/kunder. Särskilt inte i dagens transparenta värld. Det går inte längre att mörka ett egenintresse eller att sälja tjänster som står i skarp konflikt med medlemmarnas eller kundernas faktiska behov.

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Facebook, Groupon och Zynga – sämsta sättet att bränna 220 miljarder!

Såhär i efterhand kan man lätt konstatera att Facebook, Groupon och Zynga inte var bästa sättet att bränna 220 miljarder kronor på i dessa tider. Tänk om 220 miljarder i stället investerats för att skapa nya företag?

Oftast kan man nog utgå ifrån att det stora antalet börsintroduktioner där även befintliga ägare säljer delar av sitt innehav sannolikt blir dåliga affärer för köparna. Det är ju trots allt så att om säljarna ansåg att det vore en bra investering att äga aktier i bolaget så borde de även behålla sina aktier.

I fallet med Facebook kan man ju även tycka att det faktum att antalet aktier som befintliga innehavare sålde ökade med 25 % när efterfrågan blev större än väntat borde ha triggat stora larm. Hoppet att tjäna snabba pengar prioriterades dock högre.

Att man inte tillät säljoptioner eller blankning förrän någon vecka efter introduktionen gjorde ju inte saken bättre. Det är rent krasst en form av kursmanipulation med det enda syftet att hålla kursen uppe. Ännu ett uppenbart skäl att inte köpa aktier.

Likväl står nu ett antal investerare och tycker synd om sig själva för att de kollektivt blivit lurade på 154 miljarder. För egen del tycker jag inte synd om dem alls. Det var i de flesta fall deras egen girighet som fick dem att köpa skräpet.

Ett stort problem är däremot att många fonder var ”tvungna” att köpa aktier i Facebook pga sina placeringsregler. Det hände i de fall då fonderna måste följa ett visst index i vilket Facebook ingår. Det ledde i sin tur till att köp gjordes av tekniska skäl med stora förluster för fondandelsägarna som följd.

Även sjunde AP-fonden köpte aktier i Facebook. I relation till sin totala fondförmögenhet så var köpet om 45 miljoner kronor relativt lite. Men, efter 30 % kursfall så är förlusten trots allt ca 13 miljoner vilket inte kan anses som en oansenlig summa pengar. Varför köptes aktierna överhuvudtaget?

Det anonyma kapitalet i form av fonder skapar tyvärr på detta sätt två saker: 1) spekulationsbubblor genom att de gör köp som inte kan motiveras av fundamentala faktorer och 2) stora förluster för sina andelsägare eftersom bubblor till slut alltid spricker.

Om man inte kan räkna hem investeringen på fundamentala faktorer, dvs att värdet mest består av förväntningar på framtida intäkter. Eller, om man inte ser hur bolaget skall kunna tjäna pengar i framtiden så bör man alltid avstå från att investera. Svårare är det inte!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Kodak i konkurs efter 132 års framgångsrik verksamhet

Hur kommer det sig att ett företag som Kodak som hållit  på i 132 år kan gå i konkurs? Särskilt som Kodak under många av dessa år varit helt dominerande i sin bransch. Det är det nog många som frågar sig idag när Kodak ansöker om konkurs.

Det enkla svaret är att tekniken hann ikapp Kodak. Digitaliseringen av fotomarknaden är såklart en stor anledning till att Kodak fick problem. Men, samtidigt så var Kodak ett av de första företagen på marknaden med digitalkameror som de kom med redan på 70-talet.

Anledningen till misslyckandet är därför mer komplex än så. Kodak anpassade ju sig tidigt till digitaliseringen eftersom de säkert även var bland de första att märka av vartåt det barkade. Men, trots detta lyckades de inte.

Varför de inte lyckades kan man bara spekulera i. Men, en stor orsak var nog att de aldrig riktigt förstod riktigt hur långt det skulle gå. De utnyttjade inte läget de hade när de var störst och passade på att köpa in kompetens genom förvärv eller på annat sätt.

Kanske var det så att de hade blivit för stora och orörliga med sina processer och rutiner som satt så hårt att besluten om förändring tog för lång tid? Det är lätt hänt att företag när de blir stora tappar den hunger, snabbhet och flexibilitet de hade när de var små.

Självklart är det oerhört tragiskt att se ett företag och varumärke av den dignitet som Kodak gå i graven. Särskilt gäller det de som arbetar där och som nu även riskerar att förlora jobben.

Å andra sidan visar det vilka möjligheter det så gott som alltid finns i utvecklingen som sådan. Kodak har ”ersatts” av en mängd företag som tvärtemot dem själva blivit framgångsrika på just den förändring som skett.

Sannolikt är det även så att utvecklingen i sig faktiskt bidragit till att fler arbetstillfällen skapats som helhet pga digitaliseringen än vad som någonsin hade skapats om digitaliseringen inte skett. Så förändringen har sannolikt varit positiv.

Kodaks konkurs visar också att man oavsett hur stor man är aldrig kan vila på lagrarna utan man måste ständigt utvecklas och gå framåt. I annat fall är risken stor att någon annan hinner ikapp och till och med förbi.

Slutligen visar det att man som entreprenör alltid har en chans att lyckas oavsett hur stor konkurrensen är. Har man bara rätt idé, tar chansen att försöka förverkliga den och sedan har lite tur på toppen så är allt möjligt.

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Greklands folkomröstning en direkt förolämpning!

Det må vara ett kortsiktigt politiskt genidrag av Papandreou att låta det grekiska folket rösta om de vill gå med på de villkor som ställts för att övriga länder i EU skall hjälp dem eller inte. Men, allt annat lika är det en direkt förolämpning mot de som de vill ha hjälp av.

Ett argument som ofta används för att de länder som nu krisar skall få ekonomiskt stöd av de länder inom EU som har bättre skötta ekonomier är solidaritet. Tanken med EU är att länderna som ingår i unionen skall hjälpa och stötta varandra vid behov.

Frågan är dock om de övriga är villiga att gå så långt som att hjälpa de länder som först missköter sina ekonomier och sedan dessutom ägnar sig åt ekonomiskt utpressning på toppen? Enligt min mening bör man göra processen kort redan i första ledet, dvs när de inte uppfyller de krav de gått med på att uppfylla för att vara med i unionen.

Samtliga de länder som nu genomgår de värsta kriserna har under lång tid struntat helt i att ta tag i de problem som de länge haft. Förtroendet för politikerna i dessa länder är ofta dessutom så låg att ingen av invånarna vill betala skatt eftersom de inte vet att pengarna används på rätt sätt.

Den kortsiktiga räddningen blev ett medlemskap i EU med omfattande direktinvesteringar från andra europeiska länder som följd. Detta gjorde tyvärr att politikerna slapp ta tag i de problem som redan fanns och som blivit än värre nu. Om EU inte lär dem läxan ens denna gång så lär de sig aldrig.

Det mest logiska och bästa sättet att lösa det hela är inte att rädda dem. Det bästa sättet är vad man kan kalla den omvända ”kissa i byxan effekten”. Dvs i stället för att det skall kännas varmt och skönt på kort sikt så är det bättre att det gör rejält ont nu för att alla skall få det bättre sedan.

Förslagen som ligger om att EU nu skall låna pengar av länder utanför EU för att klara av att rädda de värsta syndarna är inget annan än direkt vansinne. Ingen skulle någonsin rekommendera en person som inte kan betala sina räkningar att dra på sig ännu mer skulder. Varför gör man då den rekommendationer till länder?

Nej, gör det som borde gjorts för länge sedan. De länder som inte håller måttet när det gäller de ekonomiska kraven för att ha euron bör slängas ut nu. Det blir ett stålbad för dem och svider lite för de andra på kort sikt. Men, på lång sikt är det det enda rätta!

För att inte det europeiska banksystemet skall rasa samman så är det mycket bättre att lägga pengar på att garantera de banker som är i riskzonen. Om varje enskilt land med välskött ekonomi går in och i värsta fall tar över ägandet i bankerna som drabbas hårdast så håller systemen.

Sedan kan det såklart finnas ägare som skulle tycka att det var jobbigt att förlora hela värdet av sina investeringar i de banker som tas över. Men, det är lite samma sak här. Om du som ägare gett direktiv till banken att ge kortsiktigt höga vinster genom att ta stora risker så får du faktiskt skylla dig själv!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

SEB ett bevis på att det är lönsamt att inte vara girig!

Under en period med bankkriser och ett generellt sett vacklande förtroende för bankerna visar SEB med Annika Falkengren i spetsen att de är lite smartare och mer långsiktiga än sina konkurrenter.

I stället för att vinna kortsiktiga vinster på det lägre ränteläget och höja sina marginaler på bolånen så väljer SEB att inte göra det. Som belöning så ökar de nu snabbt sina marknadsandelar på marknaden. Det är inte svårt att lista ut vad som är smartast.

Eftersom Riksbanken precis meddelat att de inte höjer räntan den här gången och dessutom justerar ned räntebanan så finns det fortsatta vinster att göra på den strategi som SEB har. Om ingen av de andra bankerna hakar på så kan Annika Falkengren skratta hela vägen till jobbet.

Kan SEB låta bli att höja sina marginaler på bolån även framöver kommer de nämligen att tjäna stora pengar genom fortsatt ökande marknadsandel istället. Den positiva effekten kommer även från indirekta intäkter eftersom bolånekunder ofta är relativ långsiktiga kunder som tar med sig annat som banken kan tjäna pengar på.

Ett annat exempel på SEB:s långsiktighet är deras satsning på småföretag. Logiken här är att förutom att små företagskunder kan ge en bra lönsamhet direkt så kan de som lyckas bra på lite sikt även ge större intäkter. Annika Falkengrens taktik här är att så att säga växa med sina kunder. Gjort på rätt sätt skapar det långsiktigt lojala kunder.

Jag vet såklart inte exakt hur SEB och Annika Falkengren tänker, men det kanske är så att de rent av ser den kortsiktiga relativa vinstminskningen som en försäljningskostnad. Hur som helst är det både långsiktigt och smart!

Annika Falkengren – du tänker helt enkelt som en småföretagare och jag hoppas att du tar det som en komplimang!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör