Kategoriarkiv: Dagens kommentar

Politikernas ständiga feltänkande kring privat vs offentlig sektor

Ännu en gång blossar debatten kring privata vårdaktörer som Kry upp. Denna gång för att Kry har mage att försöka köpa upp bolaget som driver 1177.se. Frågan anses så viktig och utmanande inom politikerskrået att beslutet om att sälja inte tillåts fattas på tjänstemannanivå. Istället måste politikerna fatta beslut i frågan.

Om jag hade haft 1 krona för varje gång svenska politiker ondgjort sig över privat skola, vård och omsorg hade jag varit rik för länge sedan. Enligt vissa beror dessutom allt som är fel inom skola, vård och omsorg på att privata initiativ tillåts existera. Antingen för att vinstintresset i sig är fel eller för att skattepengar som skulle kunna användas i den offentliga sektorn istället försvinner till privata aktörer.

Jag måste säga att dessa påståenden är rätt konstiga med tanke på att 80-90 % av all skola, vård och omsorg trots allt fortfarande drivs i offentlig regi. Hur kan den dåliga tillgängligheten, kvalitén och ineffektiviteten då bero på den privata sektorns initiativ? Det faller på sin egen orimlighet!

Frågan våra politiker istället borde ägna sin tid åt är varför så många de facto väljer privata alternativ framför offentligt drivna. Det beror nämligen sannolikt inte på någon form av masochism. Med största sannolikhet beror det snarare på att den offentligt drivna skolan, vården och omsorgen inte levererar önskad tillgänglighet, kvalité och effektivitet eller för den delen proaktivitet.

Den dagen våra politiker inser att skola, vård och omsorg inte per automatik är briljant bara för att den är offentligt driven lika lite som den blir skit bara för att den är privat driven så kanske de skulle kunna hitta bättre lösningar än att gnälla på privata initiativ. Det politiska, i vissa kretsar korrekta, gnället leder däremot definitivt ingenstans.

Då kanske de istället för att ondgöra sig över att aktörer som Kry tack vare sin kvalité och effektivitet tar patienter från det offentliga även skulle tänka tanken att göra som Kry i den offentliga sektorn. Eller, kanske till och med Gud förbjude gå så långt som att förvärva Kry och använda plattformen som grund för att förbättra en idag relativt otillgänglig offentlig vård? Sannolikt är det inte dyrare än att försöka driva den offentliga sektorn på samma sätt som nu i några månader till.

Det offentliga och privata lever enligt min mening dessutom i en evig symbios! Det offentliga kan helt enkelt inte existera utan skatteintäkter från det privata. Och, det privata behöver det offentliga för att hålla igång och skapa ordning i samhället i stort.

Så sluta se dessa två som fiender när de snarare är eviga partners. Istället för att gnälla över det privata kan det vara bättre att se och lära av både för- och nackdelarna för att sedan ta lärdom i det offentliga!

Klarar ni inte det så försök i alla fall att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt i debatten!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

När symbolpolitiken får styra verkligheten!

Den 16 mars fattade regeringen beslut om att underlätta för företag att korttidspermittera sin personal upp till 60 %. Det uttalade syftet var att undvika att svenska företag som drabbats av Coronakrisen skall tvingas säga upp sin personal.

De senaste veckorna har regeringen däremot plötsligt gjort en U-sväng och krävt ändring av reglerna för korttidsarbete. Regeringen vill nu förbjuda de företag som använder korttidspermittering för att undvika att säga upp sin personal att ge utdelning till sina ägare. De som gör det ses som fuskare och bedragare. Det politiska kravet på Tillväxtverket är att pengar som redan utbetalats skall tas tillbaka om de företag som tagit emot pengarna gett eller ger utdelning. Inga skattemedel skall minsann gå till dessa giriga företag!

Uttalandena från regeringens sida har varit högljudda och stenhårda. Media och samtliga partier i riksdagen har som det verkar utan minsta eftertanke hoppat på det som numera är ett massivt drev. Allt för att stoppa flödet av skattebetalarnas pengar till de utdelande företagen. Men, vilka skattemedel är det egentligen som företag som använder de nya reglerna för korttidspermittering får? Vad är det för skattemedel som vissa politiker nu påstår riskerar att gå direkt i fickorna på företagens ägare i form av utdelning? Faktum är att varken företagen eller deras ägare får en enda krona i stöd från staten!

För att komma till denna uppenbara insikt räcker det att man lägger lite tid på att följa pengarna, ”follow the money” som man säger. De pengar som Tillväxtverket betalar ut till företag som korttidspermitterar sina anställda i ett läge där de annars skulle tvingats säga upp många av dem går oavkortat till de anställda, staten och kommunerna. Faktum är ett hela 2/3 av stödet går tillbaka till staten och kommunerna i form av löneskatter och sociala avgifter.

Tyvärr innebär denna politiska masspsykos på helt felaktiga grunder att många fler arbetstagare nu helt i onödan kommer att tvingas in i arbetslöshet i stället för att med i princip bibehållen lön korttidspermitteras. En effekt som går stick i stäv med hela grundsyftet med införandet av de nya reglerna om korttidsarbete den 16 mars. Regler som inte på något sätt är ett ekonomiskt stöd till företagen och dess ägare utan tvärtom helt rätteligen är ett enormt stöd till de anställda.

På toppen anklagas nu företag som SKF, som bidragit med skatteintäkter och arbetstillfällen i Sverige i mer än 100 år, för att vara giriga bidragsfuskare. Jag kan i och för sig också tycka att det vore smakfullt av börsbolagen att inte ge utdelning i en av de värsta kriserna Sverige haft på nästan 90 år. Men, det ett långt steg från det och att på helt felaktiga grunder smutskasta de företag som ändå gör det.

Det räcker med att stanna upp, ta ett djupt andetag och läsa de regler för korttidsarbete som satts på plats för att inse att det politikerna lägger all sin kraft på just nu är ren symbolpolitik. Tillväxtverket tillhandahåller all den information och beräkningshjälp som behövs för att i princip vem som helst skall kunna förstå att pengarna som Tillväxtverket betalar ut inte alls finansierar några företag eller någon utdelning till ägarna.

Om ett företag som tappat majoriteten av sin omsättning använder reglerna för att korttidspermittera sin personal till 60 % istället för att sparka 60 % av de anställda blir uträkningen följande.

De anställda får behålla 92,5 % av sin bruttolön upp till 44 000 kr i månaden. Använder vi detta tak innebär det att en anställd med 44 000 kr i bruttolön får en bruttolön på 40 700 kr i månaden. Detta trots att den anställde bara behöver arbeta 40 %. Med andra ord får de anställda 24 420 kr brutto varje månad i stöd för att göra ingenting, utbilda sig eller lägga tid på ett extraknäck för att tjäna lite mer.

Kostnaden för att betala ut ovanstående ersättning till den anställde betalas av företaget och Tillväxtverket, dvs staten. Staten tar 45 % av kostnaden medan företaget står för 47,5 %. Med andra ord betalar företaget 100 % den kostnad som är hänförlig till de 40 % i arbetstid som den anställde måste arbeta för företaget.

Detta innebär att företaget får exakt den mängd arbetstid av den anställde som företaget betalar för, varken mer eller mindre. Det ekonomiska stödet som det politiska drevet handlar om existerar därför inte överhuvudtaget! Påståendet om att skattemedel nu går till företag och företagsägare är med andra ord totalt felaktigt.

Så hur rimligt är då kravet att företag bör förbjudas att dela ut delar av vinsten från 2019 om de använder sig av de nya reglerna för korttidsarbete? Hela argumentet för ett sådant förbud bygger ju på att politikerna inte vill att skattemedel skall användas för att berika ”redan rika företag och företagsägare”. Men, det betalas ju de facto inte ut ett enda öre i stöd till vare sig företagen eller deras ägare på grund av de nya reglerna om korttidsarbete. Kravet är därmed självklart fullständigt orimligt!

Att så gott regeringen den senaste tiden gått ut och anklagat svenskt näringsliv för girighet, fusk och bedrägeri i media helt utan saklig grund är enligt min mening en gigantisk skandal. En skandal som enbart grundar sig på en politisk masspsykos. Personligen förväntar mig mycket mer av mina folkvalda.

Stefan Mahlstein, Entreprenör

Storbanken som förlorade alla sina kunder!

Det var en gång en bank som hette Storbanken. Storbanken hade precis som alla andra företag en gång, trots sitt namn, faktiskt varit liten. Det var för ungefär 200 år sedan när Storbanken föddes här i Stockholm.

På den tiden ägnade sig Storbanken åt det som kan anses vara den egentliga bankaffären, nämligen att hjälpa sina kunder spara och låna. Detta gjorde Storbanken genom att erbjuda sparande med bra ränta och lån till marknadsmässiga villkor.

Någon gång på vägen, vid 50-60 års åldern, så blev Storbanken stor på riktigt. Storbanken var på den tiden Sveriges största bank inom sitt segment. Och, det var då som Storbanken fick hybris. Storbanken spekulerade vilt genom att ge gigantiska lån med väldigt hög risk.

Självklart sprack spekulationsbubblan till slut, men det gjorde inte att Storbanken avstod från vilda spekulationer för all framtid. Nej då, Storbanken hade fått smak på de stora pengarna och då måste man ta risk. Spekulation i finansiella instrument av olika slag blev Storbankens nya drog!

Det var inte förrän på 2000 talet som Storbanken efter att ha gjort i princip allt när det gäller finansiella spekulationer som Storbanken insåg att det inte var värt risken längre. Det var dags att hitta ett nytt och mindre riskfyllt sätt att komma åt de stora pengarna.

Storbanken började då titta på sina kunder och insåg att de faktiskt hade kunnat ta väldigt bra betalt av dem hela tiden. Visst, de hade tappat hela aktiehandeln till aktörer som Avanza och Nordnet. Men, den egentliga bankaffären spara och låna fanns kvar.

Frågan var om inte Storbanken kunde maximera vinsten i dessa delar och på så sätt tjäna grova pengar med mycket mindre risk?

Storbanken valde att testa genom att ta bort inlåningsräntan helt på i princip alla konton. Inget hände! Eller, rättare sagt, bara ett litet fåtal av kunderna klagade. Allt medan Storbanken helt plötsligt tjänade enorma pengar nästan helt utan risk.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att räntorna i Sverige gick ner en hel del och då blev vinsten på just ”inlåningsrånet” lite mindre. Dessutom var det faktiskt en del kunder som flyttade sitt sparande till småbankerna där de fick bättre ränta än hos Storbanken, men det struntade Storbanken i, de var ju så stora i alla fall!

När räntan var som lägst i Sverige, till och med negativ, fick Storbanken nästa lysande idé. Finansinspektionen hade krävt att alla banker skulle redovisa den genomsnittliga bolåneränta som de gav sina kunder. Och, när den redovisningen gjordes så visade det sig att Storbanken hade varit alldeles för ”snäll” och gett sina kunder bättre villkor än alla andra.

Vips så kunde Storbanken höja sina bolåneräntor med både 60 och 70 räntepunkter. De kunder som klagade på att bolåneräntorna gick upp trots att det var negativ ränta i landet fick höra en massa konstiga argument om högre kostnader m. m. Till slut erkände dock Storbanken att de höjt för att de legat för lågt och att de avtal som kunderna ingått faktiskt ensidigt kunde ändras av banken.

Det fanns ju dessutom ingen konkurrens på bolånemarknaden i Sverige. Det var så gott som bara Storbanken och dess 3 vänner Megabanken, Snålbanken och Strulbanken som erbjöd bolån och de kom oftast överens om var räntorna skulle ligga. De hade ju egentligen inget intresse av att konkurrera med varandra.

Åren gick och Storbanken mådde bättre och bättre allt eftersom de ensidigt kunde ändra sina sparande- och låneräntor så att de maximerade sin vinst på bekostnad av sina kunder. Storbanken fick under en period till och med betalt för att låna alla de miljarder som de lånade ut till sina bolånekunder till 2-3 % i ränta.

Storbanken hade hittat det som såg ut som en anomali i finansvärlden. De kunde få fantastiskt hög avkastning trots minimal risk. Allt för att deras kunder inte kunde välja någon annan än Storbankens vänner för sina bolån. Och, eftersom Storbankens vänner hade tagit efter Storbankens koncept så hjälpte ju det inte kunderna.

Men, så plötsligt en dag. Samma dag som Storbanken skulle fylla 200 år hände något. Egentligen hade det börjat 50 år tidigare. Men, Storbanken var alltför uppfylld av sin egen storhet och sina nya sätt att ”råna” sina kunder för att se det. Men, nu upptäckte de plötsligt att alla kunderna var borta!

Det som till slut hade hänt var att småbankerna även hade börjat med bolån till sina kunder. I kombination med att småbankerna sedan tidigare erbjöd bättre sparande så hade kunderna sakta men säkert lämnat Storbanken.

Kunderna hade haft kvar sina löne- och transaktionskonton länge och eftersom Storbanken ständigt höjt avgifterna på dessa för att kompensera för minskade intäkter i övrigt så märkte Storbanken inte riktigt problemet. Men, så en dag tröttnade kunderna även på dessa avgifter, avslutade sina löne- och transaktionskonton och försvann över en natt.

Storbanken gick såklart omedelbart i konkurs. Först blev staten orolig eftersom alla hade fått lära sig att en bank inte fick gå i konkurs. Men, eftersom Storbanken inte hade några kunder kvar så blev det inte den härdsmälta i det finansiella systemet som Storbanken under alla år tidigare hotat med när de behövde statligt stöd.

Småbankerna och kunderna levde sedan lyckliga sida vid sida i många, långa år! Snipp snapp snut så var sagan om Storbanken slut!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Storbankerna största utmaning ligger framför dem!

Trenden med mindre aktörer som utmanar storbankerna började redan under slutet av 90-talet då nätmäklare som Avanza och Nordnet började ta kunder från bankerna när det gällde aktiehandel. Idag är dessa två nätmäklare banker och har tagit så gott som alla aktiva aktiesparare från bankerna.

Numera finns det en mängd mindre nischbanker och andra finansiella aktörer som erbjuder allt från sparande, konsumtionslån, bolån, lönekonton och kreditkort till företagslån. Alla de tjänster som traditionellt sett kan anses utgöra kärnan i en bankverksamhet går att få utan att gå till någon av storbankerna.

Ändå verkar de fyra storbankerna (Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank) fortsätta att arbeta på samma sätt som om inget hade hänt.

Risken är stor att de mindre aktörerna lite som rullande snöbollar bara blir större och större för att till slut bli storbankerna övermäktiga. Storbankerna borde därför redan nu och på allvar ställa sig frågan om inte de små utmanarna till slut faktiskt kommer att ta över hela bankmarknaden.

Nu säger ni kanske att storbankerna alltid kommer att klara sig eftersom de är så stora och etablerade. Men, enligt min mening är deras storhet i värsta fall även deras största fiende. Risken finns att de är för trögrörliga och lite för trygga i sig själva och det sätt de alltid arbetat på.

Dessutom är banktjänster till sin natur rätt mycket av ”stapelvaror”, dvs förutom priset så spelar det inte så stor roll var du sparar dina pengar eller tar ditt lån. Och, då finns det en uppenbar risk att det till slut bara handlar om just pris. Se bara på telekombranschens utveckling de senaste 20 åren.

Visst, för att göra bankaffärer så krävs det att du har kundernas förtroende i större utsträckning än när du säljer telefoni. Men, förtroende behöver man inte vara bank för att få. Och, det finns en hel del mindre aktörer som redan idag har kundernas förtroende i större utsträckning än storbankerna.

Avanza är ett lysande exempel på hur en liten aktör snabbt kan få kundernas förtroende (mest nöjda sparare 5 år i rad). Ställer man det mot storbankerna och den kritik de idag får från kunder, politiker och media så är det lätt att se hur pendeln kan svänga om inget görs.

Dessutom går det nu tack vare BankID snabbt att flytta sina pengar från en bank till en annan. Flyttade själv för några veckor sedan allt mitt privata sparande och överlikviditeten i mina bolag från en bank till en annan för att få bästa möjliga ränta på pengarna. Det gjorde jag på mobilen och det tog 10 minuter!

Och, det är lite där den sista spiken sitter, i tillgängligheten och lättheten att flytta. Fler och fler kommer med tiden att upptäcka hur lätt det är att byta bank. Till och med lättare än att byta mobilabonnemang. Och, då får storbankerna problem att motivera varför en kund skall stanna om de inte också ger kunden de bästa villkoren.

Vad kan då bankerna göra? En del är såklart att bli bättre på att marknadsföra sig i digitala kanaler, en annan är att göra tjänsterna ännu mer lättillgängliga online och det tredje är att faktiskt ge kunderna bättre villkor.

Sannolikt behöver den som vill vinna på riktigt i bankvärlden framöver även erbjuda något annat mer konkret, exempelvis helt oberoende ekonomisk rådgivning. Det är dessutom något som det går att ta betalt för förutsatt att det faktiskt är rådgivning som utgår ifrån kundens bästa och inte bara är försäljning.

Ju mer vi som individer får ta ansvar för vår egen ekonomi desto större kommer behovet av oberoende rådgivning att bli. Många är kallade, men de flesta är säljare. I en sådan miljö står den som erbjuder helt oberoende och transparent rådgivning med mätbara resultat ut på ett positivt sätt. Det är i alla fall mitt tips till storbankerna och andra som slåss på bankmarknaden idag!

Varför inte etablera sig som den enda riktigt oberoende rådgivaren online för privat- och företagsekonomiska frågor? Ta den bollen från DN ekonomi, Privata Affärer och andra aktörer som ändå inte får ut någon enorm vinst på att driva frågorna. Bli den som ger de bästa råden och som ger positiv effekt i plånboken för kunderna. Det kräver lite tid såklart, men den som gör det blir garanterat vinnaren!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Millstone Group lanseras med buller och bång!

I onsdags lanserades äntligen Millstone Group. Sveriges första oberoende mediebyrå! Men, hur kan jag påstå att vi är den första oberoende mediebyrån? Jo, det är faktiskt så att Sveriges mediebyråer inte bara får betalt av de annonsörer de är ”rådgivare” åt utan även av de kanaler de rekommenderar annonsörerna att synas i.

Enligt min mening är det omöjligt att kalla sig oberoende mediebyrå om man får betalt av de vars annonsutrymme man rekommenderar. Jag tror att alla håller med om detta, dvs alla utom Sveriges mediebyråer som trots att de får provisioner och kickbacks från mediekanalerna hävdar sitt oberoende.

Sveriges mediebyråers stadgar stipulerar i punkt 3.1 att:

”3.1. Till medlem i föreningen kan antas den juridiska person som har till sin huvudsakliga verksamhet att objektivt ge råd kring, planera och hantera transaktioner av media – och kommunikationsaktiviteter åt annonsör utan egen position, ägande eller säljuppdrag i aktuell kommunikationskanal.”

Utifrån min bedömning så skulle 90 % av deras medlemmar sparkas ut ur Sveriges mediebyråer om de faktiskt skulle tillämpa ovanstående krav för medlemskap.

Om du vill lära dig mer om hur Millstone Group ser på mediebyråbranschen idag och vad våra kunder tycker om oss så kan du titta på följande filmer:

67 miljarder investeras i marknadsföring varje år i Sverige. Vart tar pengarna vägen egentligen?

Mediebyråerna slösar bort 20-25 miljarder om året av dina pengar!

Om du behöver hjälp med att se över din mediemix eller har en traditionell mediebyrå som du vill konkurrensutsätta så kan du kontakta Millstone Group. Vi går gärna igenom det du gör idag helt på vår risk och ser om det finns förbättringar som vi skulle kunna göra.

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

E-commerce Stockholm 2014

E-commerce Stockholm 2014 gav tillfälle att lansera Millstone Group med Pineberry och WordOn för en lite större grupp. Passade samtidigt på att bjuda lite tankar och tips kring hur man bör tänka när det gäller marknadsföring i stort och för att driva relevant trafik till sin e-handel.

Tyvärr fanns det inte så mycket tid för frågor så om ni var där och inte fick chansen så är det bara att ringa eller maila. Kontaktuppgifterna hittar ni i bilden!

Några av tipsen:

1) Lönsamhet – Marknadsföringen skall alltid vara lönsam och leda till försäljning. För att ni skall kunna veta om den är lönsam så måste ni ställa krav på att era rådgivare hjälper er att ta fram mål som marknadsföringen sedan kan utvärderas emot. Det räcker inte med räckvidd!

2) Valfrihet – Ingå aldrig exklusiva eller långa avtal med de rådgivare eller leverantörer som ni tar hjälp av. Detta för att ni alltid skall kunna lämna om ni inte får utlovad leverans! Enligt min mening finns det bara en anledning att binda in sina kunder i långa avtal och det är att man inte kan leverera det man lovat i införsäljningen.

3) Transparens – Om ni betalar någon för att hjälpa er med er marknadsföring så kan ni ställa krav på total transparens. Allt annat är struntprat. Ni har helt enkelt betalat för att få reda på vad era rådgivare eller leverantörer gör utan undantag. Kan de inte berätta vad de gjort för er så har de antingen gjort något fel eller inget alls!

Vill ni veta mer är det som sagt bara att ringa eller maila mig eller mina kollegor. Vi utgår alltid från lönsamhet, valfrihet och transparens i vårt arbete med våra kunder. Allt annat vore tjänstefel, det är ju trots allt våra kunder vi får betalt av och arbetar för.

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Världsbankens investeringar i e-handelsbolag motverkar sitt eget syfte!

I Dagens Industri kan man idag läsa om att International Finance Group (IFC) som är ett investmentbolag knutet till Världsbanken investerat i e-handel. Den första spontana reaktionen är såklart att detta visar på styrkan i e-handel och Internet som tillväxtdrivare.

De investeringar som IFC gjort uppgår till 220 miljoner och avser de två e-handelsbolagen Dafiti och Lamoda. Båda bolagen är verksamma inom kläder och skor och Dafiti anses vara Latinamerikas motsvarighet till Zalando. Med andra ord två helt klart intressanta investeringar ur ett investerarperspektiv.

Det är inte förrän jag läser IFC-chefen Atul Mehtas motivering för investeringarna i just Dafiti och Lamoda som jag reagerar. Han säger nämligen att: ”Internetbolag gör att moderniseringen av försörjningskedjan till detaljistledet går snabbare i utvecklingsländer, vilket stimulerar konsumtion – en nyckelfaktor för ekonomisk tillväxt.”

Hmm! Jag vill påstå att han har lite rätt och mycket fel. Rätt i att e-handeln moderniserar handel, men väldigt fel i att det per automatik stimulerar konsumtion på ett sätt så att det alltid skapar tillväxt. Jag vill hävda att en stor del av poängen med e-handel är att det är betydligt mer kostnadseffektivt för just e-handlaren. Detta på grund av att man slipper ha fysiska butiker och en stor mängd anställda!

Och, det är det sista som gör mig tveksam till att e-handel skulle skapa eller driva tillväxt i just utvecklingsländer. Risken är snarare att det får motsatt effekt. I många utvecklingsländer (om man nu ens skall använda detta ålderdomliga begrepp) så är ekonomierna väldigt ofta uppbyggda på exempelvis handel, dvs den fysiska handeln i småbutiker.

Vad händer om e-handeln blir för stor för snabbt i ett land där en stor del av befolkningens försörjning bygger på att de handlar med varandra och angränsande länder? Är inte då risken stor att tillväxten snarare sjunker på grund av att de små lokala handlarna helt slås ut till förmån för e-handeln? Jag tror att det kan vara så eftersom e-handeln oftast primärt får sin tillväxt på bekostnad av den fysiska handeln.

Så, i sin iver att hoppa på den hype som präglar e-handeln just nu så har Världsbanken via IFC faktiskt motarbetat sig själva. Risken är uppenbar att den satsning Världsbanken gör på e-handel direkt motverkar de positiva effekter som andra saker de gör för att bekämpa fattigdom har. Det hade enligt min mening varit bättre att se satsat på något de hade förstått sig på!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Millstone Group kommer till Göteborg!

Nu när julen står inför dörren så känns det extra roligt att kunna meddela att Millstone Group kommer att öppna kontor i Göteborg i februari 2014. Det får bli en tidig julklapp till alla annonsörer på västkusten som hittills fått nöja sig med de gamla vanliga byråerna.

Med Millstone Group följer självklart både Pineberry och WordOn. Detta för att vi skall kunna ge ett helhetserbjudande av Sveriges bästa tjänster inom marknadsföring online. Precis som i Stockholm kommer vi att arbeta med total transparens och full fokus på just dina behov som kund.

Självklart är du som finns på västkusten redan nu välkommen som kund. Men, från och med februari nästa år så kan du slinka in och hälsa på även i Göteborg. Risken finns även att jag själv kommer att befinna mig på plats lite mer än tidigare.

Så, om du har funderat på att jobba med oss på Millstone Group, Pineberry eller WordOn, men tyckt att avståndet varit för långt. Nu har vi kortat ner det rejält! Passa på och bli en av våra första västkustskunder och få den VIP behandling som de kunder som är först alltid får och förtjänar!

Mer information kommer att följa, dvs kontaktpersoner, kontorsadress m. m. Så ”stay tuned”! Till dess så får alla ha en God Jul och ett Gott Nytt År!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör och Exilgöteborgare

Stefan Ingves vs Stefan Mahlstein 0-2

Där kom den berömda spiken i kistan. Stefan Ingves blev till slut tvungen att följa med i verkligheten och sänka  både räntan och den framtida räntebanan. Allt enligt min prognos som började med mitt inlägg den 20 april 2011 och mynnade ut i en förutsägelse för framtiden den 11 augusti samma år.

Enligt den senare skulle räntan på 3 års sikt ligga stabilt kring 0,75-1 %. Tvärtemot vad Stefan Ingves och Riksbanken trodde när de höjde räntan från 1,5 till 1,75 % bara 4 månader tidigare. Visst är jag nöjd över att min förutsägelse har slagit in så fullständigt som den gjort (ingen höjning i sikte förrän hösten 2015 enligt Riksbankens nya räntebana). Men, det som verkligen skrämmer mig är hur tokfel Stefan Ingves har bedömt läget.

Ur mitt perspektiv måste man verkligen fråga sig hur det är ställt med ekonomiska teorier om Stefan Ingves med sällskap på Riksbanken har gjort så grova fel i sin bedömning. Skall inte Stefan Ingves vara grymt bra på just det han är tillsatt att förutse? Det går knappast att skylla på saker som inte gick att förutse när till och med jag, som i jämförelse med Stefan Ingves knappt kan räkna, kunde se dem!

Min tolkning är att Stefan Ingves och de andra ”experterna” missat att ta in en hel del faktorer som de borde ha sett mycket tydligt. Varför de missat dem är den riktigt stora frågan. Det kan bero på prestige vilket Stefan Ingves maktkrig med Finansinspektionen faktiskt tyder på. Men, det kan även bero på att de utgår från ekonomiska modeller och nyckeltal som helt enkelt inte håller måttet längre.

Para detta med Stefan Ingves desperata motivering för att hålla räntan uppe som hela tiden varit att hushållens stora bolån är ett stort problem som kan skapa en bubbla. En bubbla som sedan spricker och skadar Sveriges ekonomi svårt. Bubbelrisken är för övrig en annan sak som jag inte heller höll, eller håller med om och som jag påpekade i mitt inlägg redan i januari 2011.

Skälet till att jag skriver desperata motivering ovan är att Riskbankens reporänta sedan ett antal år inte längre påverkar bolåneräntorna så direkt som Stefan Ingves vill ge sken av. Det är helt andra räntor som påverkar bolånen i mycket större utsträckning. Detta borde Stefan Ingves känna till och om han gör det så är det lite underligt att han använder det som främsta skälet till att hålla uppe reporäntan.

Undersökningar som gjorts det senaste året har dessutom visat att hushållen har en riktigt bra buffert när det gäller sina bolån. Både vad det gäller eventuella ränteuppgångar eller nedgångar i värdet på bostäderna. Så, Stefan Ingves, du hade helt fel igen!!! Hur kan det bli så illa?

Skall jag vara lite elak så hade ingen av mina medarbetare fått vara kvar i sin roll om de hade gjort samma felbedömningar som Stefan Ingves gjort. I Stefan Ingves fall så har det dessutom påverkat hela Sveriges ekonomi mycket negativt. Detta har gjort att alla med bolån förlorat mycket pengar, alla som gått utan arbete har fått gå längre tid utan arbete och många jobb som annars hade skapats har gått förlorade.

Dags att avgå?

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Mediebyråerna borde inte få kalla sig rådgivare!

Inom finansbranschen pågår sedan ett par år tillbaka en diskussion om vem som skall få kalla sig rådgivare. Anledningen är att Sverige är ett av få länder där säljare av finansiella produkter som får provision från producenterna av produkterna har rätt att kalla sig rådgivare.

I de flesta andra länder får man enligt lag enbart kalla sig rådgivare om man bara tar betalt av köparen. Man har i dessa länder ansett att det inte går att vara rådgivare, med det oberoende som man då måste ha, om man även får provision från de vars produkter man ger köparen rådet att köpa.

Egentligen är det självklart för alla att en person som får provision vid försäljning har ett egenintresse av att få ett så högt pris och hög provision som möjligt. Denne får ju hela sin lön från producenten av produkterna eller tjänsterna precis som vilken säljare som helst! Och, det är inget fel i det!

Det uppstår däremot stora problem när säljare även påstår sig vara rådgivare till den som köper produkterna. Särskilt om köparen inte förstår att säljaren får rejält betalt från producenten för att övertyga köparen om det förträffliga i att köpa just producentens produkter. Då uppstår en stark intressekonflikt!

Jämför gärna med vad som skulle hända om en rådgivare för inköp till svenska staten även skulle få ersättning av de som säljer produkterna eller tjänsterna som svenska staten köper. Det skulle kallas mutbrott och bli stor skandal!

Frågan är om inte samma diskussion borde tas upp även inom mediebyråbranschen? Föreningen Sveriges Mediebyråer skriver ju själva på sin sajt att: ”Till medlem i föreningen kan antas den juridiska person som har sin huvudsakliga verksamhet att objektivt ge råd kring, planera och hantera transaktioner av medie- och kommunikationsaktivitet åt annonsör utan egen position, ägande eller säljuppdrag i aktuell kommunikationskanal.

Den som får något betalt av någon annan än den som man skall rådge borde därmed inte få kalla sig rådgivare. Detta eftersom han eller hon till och med enligt Föreningen Sveriges Mediebyråer har ett egenintresse som strider mot kundens.

Ändå är det precis på det sätt som Mediebyråerna arbetar idag, dvs de får utan att annonsörerna är medvetna om det rejält betalt av de vars annonsutrymme de säljer. Mediebyråerna har dessutom lyckats med tricket att ta betalt i båda ändar, dvs de tar betalt av både annonsören och publicisterna. De stora pengarna kommer dock från publicisterna vilket gör att annonsören sitter med Svarte Petter i slutändan!

På det sätt som hela systemet är uppbyggt så säljer mediebyråerna ofta in sig till annonsören på att annonsören får bättre priser om de går via den aktuella mediebyrån. Detta är i teorin sant eftersom mediebyråerna kräver rabatter av de som de jobbar med. Problemet är att den rabatten bara delvis går tillbaka till annonsören, det mesta stannar hos mediebyrån utan annonsörens vetskap.

Dessutom finns det stora bonusar och provisioner som aldrig nämns. Mediebyråer som köper mycket utrymme i en viss TV kanal har som Dagens media nyligen rapporterat provision om de ökar köpen jämfört med året innan. Faktum är att mellan skål och vägg så finns det överenskommelser där mediebyrån har mål för hur mycket utrymme denna skall köpa i en viss kanal. Når man målet så får man XX % i provision, överträffar man målet så får man YY %.

Med hänsyn till ovanstående borde mediebyråerna enligt min mening inte få kalla sig rådgivare. Detta eftersom de så gott som alltid får betalt av de vars annonsutrymme de förmedlar till annonsören och därför har ett helt annat intresse än att ge annonsörerna bästa möjliga avkastning på sin budget. Mediebyråerna är med andra ord inte mer rådgivare än de säljbolag som finns.

Nej, skall du kunna lita på din rådgivare inom marknadsföring skall du se till att han eller hon bara tar betalt av dig och inte får provision av någon annan. Även om det kanske låter konstigt så blir det mycket billigare än om rådgivaren tar betalt av de vars annonsutrymme de säljer. Detta eftersom den som bara får betalt av dig också bara kommer att arbeta för dig!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör