I Dagens Industri kan man idag läsa om att International Finance Group (IFC) som är ett investmentbolag knutet till Världsbanken investerat i e-handel. Den första spontana reaktionen är såklart att detta visar på styrkan i e-handel och Internet som tillväxtdrivare.

De investeringar som IFC gjort uppgår till 220 miljoner och avser de två e-handelsbolagen Dafiti och Lamoda. Båda bolagen är verksamma inom kläder och skor och Dafiti anses vara Latinamerikas motsvarighet till Zalando. Med andra ord två helt klart intressanta investeringar ur ett investerarperspektiv.

Det är inte förrän jag läser IFC-chefen Atul Mehtas motivering för investeringarna i just Dafiti och Lamoda som jag reagerar. Han säger nämligen att: ”Internetbolag gör att moderniseringen av försörjningskedjan till detaljistledet går snabbare i utvecklingsländer, vilket stimulerar konsumtion – en nyckelfaktor för ekonomisk tillväxt.”

Hmm! Jag vill påstå att han har lite rätt och mycket fel. Rätt i att e-handeln moderniserar handel, men väldigt fel i att det per automatik stimulerar konsumtion på ett sätt så att det alltid skapar tillväxt. Jag vill hävda att en stor del av poängen med e-handel är att det är betydligt mer kostnadseffektivt för just e-handlaren. Detta på grund av att man slipper ha fysiska butiker och en stor mängd anställda!

Och, det är det sista som gör mig tveksam till att e-handel skulle skapa eller driva tillväxt i just utvecklingsländer. Risken är snarare att det får motsatt effekt. I många utvecklingsländer (om man nu ens skall använda detta ålderdomliga begrepp) så är ekonomierna väldigt ofta uppbyggda på exempelvis handel, dvs den fysiska handeln i småbutiker.

Vad händer om e-handeln blir för stor för snabbt i ett land där en stor del av befolkningens försörjning bygger på att de handlar med varandra och angränsande länder? Är inte då risken stor att tillväxten snarare sjunker på grund av att de små lokala handlarna helt slås ut till förmån för e-handeln? Jag tror att det kan vara så eftersom e-handeln oftast primärt får sin tillväxt på bekostnad av den fysiska handeln.

Så, i sin iver att hoppa på den hype som präglar e-handeln just nu så har Världsbanken via IFC faktiskt motarbetat sig själva. Risken är uppenbar att den satsning Världsbanken gör på e-handel direkt motverkar de positiva effekter som andra saker de gör för att bekämpa fattigdom har. Det hade enligt min mening varit bättre att se satsat på något de hade förstått sig på!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Där kom den berömda spiken i kistan. Stefan Ingves blev till slut tvungen att följa med i verkligheten och sänka  både räntan och den framtida räntebanan. Allt enligt min prognos som började med mitt inlägg den 20 april 2011 och mynnade ut i en förutsägelse för framtiden den 11 augusti samma år.

Enligt den senare skulle räntan på 3 års sikt ligga stabilt kring 0,75-1 %. Tvärtemot vad Stefan Ingves och Riksbanken trodde när de höjde räntan från 1,5 till 1,75 % bara 4 månader tidigare. Visst är jag nöjd över att min förutsägelse har slagit in så fullständigt som den gjort (ingen höjning i sikte förrän hösten 2015 enligt Riksbankens nya räntebana). Men, det som verkligen skrämmer mig är hur tokfel Stefan Ingves har bedömt läget.

Ur mitt perspektiv måste man verkligen fråga sig hur det är ställt med ekonomiska teorier om Stefan Ingves med sällskap på Riksbanken har gjort så grova fel i sin bedömning. Skall inte Stefan Ingves vara grymt bra på just det han är tillsatt att förutse? Det går knappast att skylla på saker som inte gick att förutse när till och med jag, som i jämförelse med Stefan Ingves knappt kan räkna, kunde se dem!

Min tolkning är att Stefan Ingves och de andra ”experterna” missat att ta in en hel del faktorer som de borde ha sett mycket tydligt. Varför de missat dem är den riktigt stora frågan. Det kan bero på prestige vilket Stefan Ingves maktkrig med Finansinspektionen faktiskt tyder på. Men, det kan även bero på att de utgår från ekonomiska modeller och nyckeltal som helt enkelt inte håller måttet längre.

Para detta med Stefan Ingves desperata motivering för att hålla räntan uppe som hela tiden varit att hushållens stora bolån är ett stort problem som kan skapa en bubbla. En bubbla som sedan spricker och skadar Sveriges ekonomi svårt. Bubbelrisken är för övrig en annan sak som jag inte heller höll, eller håller med om och som jag påpekade i mitt inlägg redan i januari 2011.

Skälet till att jag skriver desperata motivering ovan är att Riskbankens reporänta sedan ett antal år inte längre påverkar bolåneräntorna så direkt som Stefan Ingves vill ge sken av. Det är helt andra räntor som påverkar bolånen i mycket större utsträckning. Detta borde Stefan Ingves känna till och om han gör det så är det lite underligt att han använder det som främsta skälet till att hålla uppe reporäntan.

Undersökningar som gjorts det senaste året har dessutom visat att hushållen har en riktigt bra buffert när det gäller sina bolån. Både vad det gäller eventuella ränteuppgångar eller nedgångar i värdet på bostäderna. Så, Stefan Ingves, du hade helt fel igen!!! Hur kan det bli så illa?

Skall jag vara lite elak så hade ingen av mina medarbetare fått vara kvar i sin roll om de hade gjort samma felbedömningar som Stefan Ingves gjort. I Stefan Ingves fall så har det dessutom påverkat hela Sveriges ekonomi mycket negativt. Detta har gjort att alla med bolån förlorat mycket pengar, alla som gått utan arbete har fått gå längre tid utan arbete och många jobb som annars hade skapats har gått förlorade.

Dags att avgå?

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Fåmansbolagsreglerna, eller de så kallade 3:12 reglerna infördes för ungefär 20 år sedan. Redan då var de enligt min mening inget annat än ett uttryck för den svenska avundsjukan. Detta eftersom deras enda syfte var att motverka de fördelar man kunde få genom att starta aktiebolag istället för att vara anställd eller driva enskild näringsverksamhet.

Skälet till att jag påstår att det handlar om svensk avundsjuka mer än något annat är att 3:12 reglerna kom till trots att den totala beskattningen i aktiebolag faktiskt alltid varit ungefär likvärdig med beskattningen av enskild näringsverksamhet och anställning. Vinster i aktiebolag beskattas nämligen två gånger, dvs en gång i bolaget och en gång om ägarna får utdelning.

Visst är det så att det finns en viss skillnad, men att den i normalfallet skulle vara så stötande att det krävs särskilda regler har aldrig egentligen varit fallet. Det har dessutom oftast funnits andra tillämpliga skatteregler för att komma åt missbruk som det nu aktuella fallet med anställda på stora konsultbyråer som konstruerat nya upplägg.

I det ovan nämnda fallet borde det exempelvis vara uppenbart att köp av aktier till ett underpris utgör en skattepliktig inkomst av tjänst. Det behövs ingen ändring av 3:12 reglerna för att få till det resultatet. De motargument som använts när det gäller hur man värderar en aktie som är hårt knuten till en anställning gör bara att de som konstruerat upplägget gräver hålet de står i desto djupare. Praxis är väldigt tydlig när det gäller beskattning av förmåner som är just hårt knutna till anställning!

3:12 reglerna har sedan deras tillkomst blivit krångligare och krångligare allt eftersom de utökats och förändrats på grund av den politiska diskussionen. I stället för att förenkla eller ta bort dem helt så verkar alla oavsett politisk läggning vara eniga om att den svenska avundsjukan skall få fortsätta att råda. Egentligen helt i onödan!

Är det inte hög tid att en gång för alla skrota dessa regler som förutom att cementera den svenska avundsjukan faktiskt även krånglar till saker i onödan och dessutom dämpar tillväxten i landet. Var finns logiken i att missgynna vissa företagare på det sätt som 3:12 reglerna faktiskt gör redan idag? Våga ta bort 3:12 reglerna och gör det lättare för alla företagare att bygga sina företag! Det behövs nu mer än någonsin!

Och, det är faktiskt inte så att andra grupper per automatik får det sämre bara för att en grupp får det lite bättre. Precis lika lite som att en persons olycka gör någon annan person lycklig! Det bara är en uppfattningen som drivs på av de mest avundsjuka människorna i vårt samhälle!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Hur kommer det sig att ett företag som Kodak som hållit  på i 132 år kan gå i konkurs? Särskilt som Kodak under många av dessa år varit helt dominerande i sin bransch. Det är det nog många som frågar sig idag när Kodak ansöker om konkurs.

Det enkla svaret är att tekniken hann ikapp Kodak. Digitaliseringen av fotomarknaden är såklart en stor anledning till att Kodak fick problem. Men, samtidigt så var Kodak ett av de första företagen på marknaden med digitalkameror som de kom med redan på 70-talet.

Anledningen till misslyckandet är därför mer komplex än så. Kodak anpassade ju sig tidigt till digitaliseringen eftersom de säkert även var bland de första att märka av vartåt det barkade. Men, trots detta lyckades de inte.

Varför de inte lyckades kan man bara spekulera i. Men, en stor orsak var nog att de aldrig riktigt förstod riktigt hur långt det skulle gå. De utnyttjade inte läget de hade när de var störst och passade på att köpa in kompetens genom förvärv eller på annat sätt.

Kanske var det så att de hade blivit för stora och orörliga med sina processer och rutiner som satt så hårt att besluten om förändring tog för lång tid? Det är lätt hänt att företag när de blir stora tappar den hunger, snabbhet och flexibilitet de hade när de var små.

Självklart är det oerhört tragiskt att se ett företag och varumärke av den dignitet som Kodak gå i graven. Särskilt gäller det de som arbetar där och som nu även riskerar att förlora jobben.

Å andra sidan visar det vilka möjligheter det så gott som alltid finns i utvecklingen som sådan. Kodak har ”ersatts” av en mängd företag som tvärtemot dem själva blivit framgångsrika på just den förändring som skett.

Sannolikt är det även så att utvecklingen i sig faktiskt bidragit till att fler arbetstillfällen skapats som helhet pga digitaliseringen än vad som någonsin hade skapats om digitaliseringen inte skett. Så förändringen har sannolikt varit positiv.

Kodaks konkurs visar också att man oavsett hur stor man är aldrig kan vila på lagrarna utan man måste ständigt utvecklas och gå framåt. I annat fall är risken stor att någon annan hinner ikapp och till och med förbi.

Slutligen visar det att man som entreprenör alltid har en chans att lyckas oavsett hur stor konkurrensen är. Har man bara rätt idé, tar chansen att försöka förverkliga den och sedan har lite tur på toppen så är allt möjligt.

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Det må vara ett kortsiktigt politiskt genidrag av Papandreou att låta det grekiska folket rösta om de vill gå med på de villkor som ställts för att övriga länder i EU skall hjälp dem eller inte. Men, allt annat lika är det en direkt förolämpning mot de som de vill ha hjälp av.

Ett argument som ofta används för att de länder som nu krisar skall få ekonomiskt stöd av de länder inom EU som har bättre skötta ekonomier är solidaritet. Tanken med EU är att länderna som ingår i unionen skall hjälpa och stötta varandra vid behov.

Frågan är dock om de övriga är villiga att gå så långt som att hjälpa de länder som först missköter sina ekonomier och sedan dessutom ägnar sig åt ekonomiskt utpressning på toppen? Enligt min mening bör man göra processen kort redan i första ledet, dvs när de inte uppfyller de krav de gått med på att uppfylla för att vara med i unionen.

Samtliga de länder som nu genomgår de värsta kriserna har under lång tid struntat helt i att ta tag i de problem som de länge haft. Förtroendet för politikerna i dessa länder är ofta dessutom så låg att ingen av invånarna vill betala skatt eftersom de inte vet att pengarna används på rätt sätt.

Den kortsiktiga räddningen blev ett medlemskap i EU med omfattande direktinvesteringar från andra europeiska länder som följd. Detta gjorde tyvärr att politikerna slapp ta tag i de problem som redan fanns och som blivit än värre nu. Om EU inte lär dem läxan ens denna gång så lär de sig aldrig.

Det mest logiska och bästa sättet att lösa det hela är inte att rädda dem. Det bästa sättet är vad man kan kalla den omvända ”kissa i byxan effekten”. Dvs i stället för att det skall kännas varmt och skönt på kort sikt så är det bättre att det gör rejält ont nu för att alla skall få det bättre sedan.

Förslagen som ligger om att EU nu skall låna pengar av länder utanför EU för att klara av att rädda de värsta syndarna är inget annan än direkt vansinne. Ingen skulle någonsin rekommendera en person som inte kan betala sina räkningar att dra på sig ännu mer skulder. Varför gör man då den rekommendationer till länder?

Nej, gör det som borde gjorts för länge sedan. De länder som inte håller måttet när det gäller de ekonomiska kraven för att ha euron bör slängas ut nu. Det blir ett stålbad för dem och svider lite för de andra på kort sikt. Men, på lång sikt är det det enda rätta!

För att inte det europeiska banksystemet skall rasa samman så är det mycket bättre att lägga pengar på att garantera de banker som är i riskzonen. Om varje enskilt land med välskött ekonomi går in och i värsta fall tar över ägandet i bankerna som drabbas hårdast så håller systemen.

Sedan kan det såklart finnas ägare som skulle tycka att det var jobbigt att förlora hela värdet av sina investeringar i de banker som tas över. Men, det är lite samma sak här. Om du som ägare gett direktiv till banken att ge kortsiktigt höga vinster genom att ta stora risker så får du faktiskt skylla dig själv!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör