Det är väl knappast någon som märkt att Irland drabbats hårt av den senaste finanskrisen. Frågan är om de nu är beredda att även vara med och hjälpa sig själva, eller om de tänker förlita sig helt på de andra medlemmarna inom EU och därmed fortsätta plocka russinen ur kakan.
Sedan Irland gick med i EU 1973 så har landet dragit stor nytta av sitt medlemskap. Landet har gått från att framförallt vara ett jordbrukssamhälle till att bli en modern och tekniskt välutvecklad nation.
Utveckling har drivits på med omfattande stöd från EU både direkt och indirekt. Förutom det direkta stödet har Irland tack vare medlemskapet i EU fått ökade direktinvesteringar av företag och investerare.
Irland har framgångsrikt kombinerat EU:s stöd och direktinvesteringarna med relativt låga löner och låga skatter både för medborgarna i landet och de företag som velat etablera sig där. Just skatterna har redan tidigare varit uppe för diskussion som ett sätt för Irland att otillbörligen tillskansa sig förmåner på andra EU medlemmars bekostnad.
Som följd av ovanstående och låga räntor har Irland hur som helst gått från klarhet till klarhet åtminstone vad det gäller tillväxt. Den finansiella sektorn och fastighets/byggsektorn har drivit varandra till en i det närmaste tidigare oskådad tillväxtboom.
När finanskrisen slog till var dock det roliga slut och Irland står nu med en nota på kring 500 miljarder eller mer. Det har gått så långt att de nu ber de övriga inom EU om direkt hjälp. Men, själva vill de inte ens höja skatterna vilket borde vara ett naturligt första steg.
Bolagsskatten på Irland är tredje lägst i hela EU och jämför man med övriga medlemmar skulle de sannolikt kunna höja den till 18-20 % mot nuvarande 12,5 %. En del oroar sig för att de bolag som etablerat sig i Irland skulle flytta om bolagsskatten höjdes.
Som jag ser det så är det dock tveksamt om de större bolagen ens anser att det är värt det. Löneläget är fortfarande gynnsamt och det är förenat med en hel del kostnader och risk att flytta ut bara för att spara 6-7 % i bolagsskatt.
Sedan anser jag att det är ett principiellt viktigt ställningstagande från EU:s andra medlemmar att de ställer krav på Irland för att de skall hjälpa till. Låter de Irland behålla låga skatter så blir de enligt min mening riktigt lurade på russinen och de långsiktiga konsekvenserna blir än värre.
Irland måste precis som de andra PIIGS länderna inse att det inte går att få hjälp om man inte är beredd att hjälpa sig själv. Dessa länder har fått enorma förmåner i och med deras medlemskap i EU. Tyvärr har de inte förvaltat dessa förmåner särskilt bra.
Krisen i PIIGS länderna är som jag ser det resultatet av politiskt kortsiktighet. I stället för att tänka långsiktigt och investera förmånerna som EU medlemskapet inneburit har dessa länder satt sig bekvämt tillrätta med öppna munnar och konsumerat hela kakan.
Lika lite som vi kan tillåta företag att klara sig med den typen av agerande och komma undan med det så har vi råd att låta dessa länder göra det. Risken finns dock att det kortsiktiga tänket fortsätter på ännu högre politisk nivå och då blir nästa smäll på hela Europas bekostnad.
Av Stefan Mahlstein, Entreprenör
Bra artikel. Hörde en person som sa just att bidragsgivandet är det som skapar problemet för att som människor är vi på det sättet lata (åtminstone som grupp) vilket gör att blir vi serverade så kämpar vi inte.
Kan troligen stämma om man jämför Sverige med tex Kina så kämpar de helt klart hårdare i Kina än i Sverige, för vi har mer serverat här. Även den briljanta iden om bidrag och fri sjukvård är ju i grunden rätt, men om det blir för mycket så tar man det för givet och nöjer sig. Så den goda tanken kan vända sig emot tanken och istället skapa passivitet. ”Va, blev jag inte serverad idag”… Så agerar man ju själv också, fast i mindre skala.
Så… Kan det vara så att man kan förstöra samhällen genom att ge dom bidrag för länge är slutfrågan?
Som jag ser det är det helt klart så att när ett samhälle får det för bra så går det förr eller senare under. Se bara på de stora imperier som blivit dominanta historiskt, alla dessa har gått under när de blivit för stora och för ”välmående”. Då tar lättjan och dekadensen över.
Vad är det man säger i andra sammanhang? Det tar en generation att bygga upp en förmögenhet, en generation att förvalta den och en generation för att förstöra den. Lite samma sak, får barnbarnen det för bra så sumpar det allt som förfäderna byggt upp.