Ömsesidig respekt för varandras olikheter och uppfattningar enda logiska slutsatsen!

En artikel i DN idag påminde mig om universums oändliga storhet och fick mig att börja söndagsfilosofera lite. Artikel beskriver upptäckten av en ny kvasargrupp som det skulle ta 4 miljarder år att komma förbi om man åkte från jorden i ljusets hastighet. Det är onekligen en bit bort och bekräftar att universum åtminstone är rätt stort även om det mot förmodan skulle visa sig inte vara oändligt!

Om vi antar att vi våra vetenskapsmän trots allt har rätt, dvs att universum är oändligt stort. Så blir den logiska slutsatsen att jorden och vi som bor här är oändligt små. Dessutom är då rent logiskt vår kunskap om universum också oändligt liten. Det spelar liksom ingen roll hur mycket våra vetenskapsmän säger sig veta, i ett oändligt universum är vår kunskap oändligt liten och begränsad! Den slutsatsen tarvar en viss ödmjukhet, eller hur?

Trots vår oändligt lilla och begränsade kunskap om universum så tenderar vi oändligt små människor att bråka om en massa oändligt små saker som vi egentligen inte vet något alls om. En av dessa frågor som ställer till störst problem för oss är frågan om det finns en Gud eller inte och vem denna Gud är. En del hävdar till och med att det inte bara finns en Gud utan flera. Så gott som alla har sin egen uppfattning om huruvida Gud finns eller inte och hur Guden eller Gudarna vill att vi skall leva här på jorden.

En del troende och ateister är så övertygade om att de har rätt om just sin uppfattning att de tar till allt från hån och hets mot de andra till våld och fullskaliga krig. I en del fall handlar det till och med om etnisk rensning för att få bort de som inte ”vet” samma sak som vi vet. Och det är någonstans där man går över gränsen, dvs när man säger att man vet! Vi har precis konstaterat att universum är oändligt och att vår kunskap är oändligt liten och begränsad. Hur kan vi då säga oss veta något så till den milda grad att vi till och med dödar andra?

Förutom frågan om Guds existens så ställer som sagt själva definitionen av Gud till det ytterligare. Vad är Gud om Gud finns? Är Gud ett andeväsen eller bara någon gigantisk form av liv som flackar runt någonstans i vårt oändliga universum och lite då och då kommer förbi. Eller är det så att vi är avbilden av liv på någon annan planet i vårt oändliga universum som vi inte känner till och att det är där uppfattningen om en Gud kommer ifrån? Fråga inte mig, jag vet inte. Däremot får man enligt min mening tro vad man vill!

Det man kan undra är vad det egentligen är som driver oss oändligt små människor med oändligt lite kunskap om i princip allt att bråka om dessa oändligt små saker? I universums relativitet är vi kanske bara 6 miljarder bakterier på ett sandkorn som någon annan en gång per dygn lägger sin badhanduk över? Det låter löjligt, men i ett oändligt universum som vi inte vet något om är väl inget omöjligt. So, what´s the point?

Det enda logiska vore att sluta håna, hetsa och bråka om saker som vi tror och som vi faktiskt inte vet någonting om alls. Det finns ingen som helst logik ur något perspektiv att lägga tid på sådana saker. Det är snarare totalt bortkastad tid och energi. Och, i värsta fall så slösar vi den korta tid vi har till den dagen kommer då vår gigantiska livsform placerar sitt förstoringsglas mellan oss och solen :-)

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör