Stefan Mahlstein

Väldigt många företag försöker medvetet bibehålla en viss mystik kring vad de arbetar med för att få de tjänster de utför att verka så värdefulla som möjligt. I många fall går de till och med så långt att de inte alls berättar vad de gör för att skapa tjänsten eller vad som ingår i den.

På så vis kan företagen bibehålla högsta möjliga marginaler på det de säljer till de kunder som är mindre insatta än de själva är. I vissa fall innebär det till och med att de kan sälja tjänster som de kanske egentligen inte är bäst på att utföra eller är rätt för den enskilda kunden om man ser det ur ett rent kundperspektiv.

De större bankerna har lyckats hålla sina finansiella tjänster på en så abstrakt och mystisk nivå att de flesta kunderna inte förstår vad de köper eller om priset är rätt. Trots att Avanza och Nordnet gjort finansiella tjänster mer transparenta lyckas bankerna behålla sina marknadspositioner när det gäller de oinsatta kunderna. Anledningen är helt enkelt att mycket av försäljningen sker i möten där bankerna ostört kan sälja in sig.

När det gäller helt internetbaserade verksamheter så går det däremot mycket snabbare att få positiva effekter av att dela med sig och vara transparent. Möjligheten för kunderna att snabbt bli mer insatta är helt enkelt avsevärt mycket större. En kund som redan är online kan snabbt och enkelt hitta relevant information via sökmotorer eller genom att snabbt jämföra olika sajters erbjudanden.

Att dela med sig av information om vad man gör och hur man gör det, dvs vara transparent, ger därför stora positiva effekter. Framförallt så skapar man mer insatta kunder som förstår vad det är de köper och därmed kan välja bättre och bli nöjdare med sina köp. Men, det kan även få andra mer direkta positiva effekter som att man hamnar högt i sökmotorerna på det område man arbetar med.

Den som idag söker på sökmotoroptimering vet att en av de främsta källorna för information om just detta ämne är en sajt som heter sokmotorkonsult.se. Det flitiga utdelande av information om vad sökmotoroptimering är och hur man kan arbeta med det har fått en omedelbar positiv effekten. Sajten har hamnat på första positionen på just ordet sökmotoroptimering hos Google.

Självklart är jag en dag som denna fantastiskt stolt över att jag får förmånen att arbeta i ett så fantastiskt bra team som det vi har på Pineberry!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Striden mellan Hamburgerkedjan Max och fruktjätten Dole har alla ingredienser för att kunna bli ett lysande exempel på hur The Good Guy Concept enligt min mening fungerar.

För den som mot förmodan missat det hela handlar det om filmen Bananas som gjorts av dokumentärfilmaren Fredrik Gertten. I filmen visar han hur Dole använder sin dominerande ställning i Nicaragua genom att utnyttja billig arbetskraft och dessutom sprida gifter i form av annars förbjudna bekämpningsmedel.

Med största sannolikhet kommer Max som The Good Guy att vinna stora positiva effekter av att ha varit den första i Sverige att reagera på Doles agerande i Nicaragua. Dole å andra sidan kommer att lida stora nederlag. Genom att de inte gjort en så kallad pudel och be om ursäkt direkt när deras agerande uppmärksammats så kommer de att stå som The Bad Guy med allt vad det innebär i förlust av intäkter.

Det som gör det hela ännu mer intressant är att även ICA och COOP kastats in i leken. Än så länge har de självklart uttalat sig  negativt, men ganska försiktigt. Frågan är om de kan stå på sidlinjen så länge till. På torsdag har filmen premiär och med tanke på att Max redan nu valt att bojkotta Dole så är risken uppenbar att det mediala intresset och intresset från konsumenterna kommer att öka efter premiären.

Efter premiären är det därför inte lika säkert att ICA och COOP kan stå kvar på sidlinjen. Gör de det så riskerar de att hamna i samma Bad Guy fack som Dole och bli bojkottade själva. Allt beror på hur starkt intryck filmen gör på media och konsumenterna som numera tack vare Internet har fått mycket större makt än bara för 5-10 år sedan. Skall bli spännande att följa fortsättningen.

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Har haft en ny upplevelse av hur man lär sig den hårda vägen. För att ni andra skall slippa göra samma misstag så får ni här ett varningens ord på vägen vad gäller mötesbokning. I våras funderade vi i ett av de bolag som jag har intressen i att använda oss av externa mötesbokare för att få till våra möten med potentiella kunder. Att ringa kalla samtal är ju inte det roligaste som finns ens om man är säljare.

Både bolagets VD och jag var egentligen tveksamma till om det skulle fungera eftersom det handlade om relativt komplexa tjänster som skulle säljas in. Men, eftersom vi aldrig provat tidigare så kände vi att vi nog borde testa innan vi avfärdade idén. Man måste ju vara ödmjuk inför sådant man aldrig provat innan.

Efter att ha träffat ett par olika företag som sa sig kunna leverera bra möten även i vår specifika bransch så skrev vi avtal med ett av dessa för en initial testperiod. Nu såhär fem månader senare så har det visat sig vara ett stort misstag.

Hur som helst. Efter att vi valt leverantör för våra mötesbokningar så gick vi tillsammans med leverantören igenom de tjänster som skulle säljas varefter leverantören tog fram ett manus för mötesbokarna. Eftersom leverantören rimligtvis borde vara bäst på att lägga upp manus för att få till möten fick de fria händer utifrån vad vi berättat om tjänsterna.

Leverantören av mötesbokningarna påpekade att de inte ville att vi skulle ringa och bekräfta mötena efter att de bokats. Anledningen var att vi då riskerade att de skulle avbokas på grund av att den potentiella kunden kanske hade fått något annat som måste prioriteras. Vi tyckte att det lät lite skumt eftersom det inte riktigt är det sätt som vi normalt arbetar på, men vi är inga säljare så - why not?

Efter ett tag med lång tystnad så började leverantören få till lite möten och det verkade som om vi faktiskt hittat en lösning som kunde fungera. Tyvärr så grusades dessa förhoppningar snabbt när vi väl kom till de bokade mötena. I en del fall fick vi till och med vända i dörren eftersom den potentiella kunden inte ens hade hört talas om att de hade ett möte. Att inte bekräfta mötena kändes numera som en rätt dålig idé.

Kvalificeringen av kundernas intresse för våra tjänster var inte heller den bästa. I stället för att som normalt få en avslutsfrekvens på någonstans kring 70-75 % så hamnade den på 0 %. Efter nya diskussioner med leverantören och påpekande om att kvalificeringen måste göras bättre samt att i alla fall leverantören måste bekräfta mötena innan vi tar dem så skulle bristerna förhoppningsvis rättas till.

Nya försök gjordes nu efter att de första mötena hållits och feedback till leverantören lämnats. Nu borde det väl ändå fungera. Under veckan efter som jag själv gick på möten visade det sig att 2 av 5 potentiella kunder inte ens hade en aning om att de hade möten. En av kunderna var till och med mammaledig! Hur lyckas man som leverantör med en sådan sak?

Det givna svaret är såklart att leverantören haft noll koll på vad de rekryterade mötesbokarna sysslat med. Någon annan förklaring finns inte! Leverantören har ju knappast chansat på att vi inte skulle märka det. Och om leverantören har noll koll så måste ju vi ha desto mer kontroll för att det hela skall fungera. Om vi måste ha kontrollen även i de fall vi använder externa mötesbokare – vad är då poängen?

Slutsatsen vi dragit har i alla fall blivit att det inte går att lämna över mötesbokningen till externa parter. I alla fall inte om vi pratar om kalla samtal. Arbetet med att kvalificera kunden och sälja in mötet måste göras av den som har bästa möjliga kunskap om det som skall säljas dvs vi själva.

Därför kommer vi istället att anställa en eller ett par ambitiösa studenter på halvtid för att hjälpa till med mötesbokningarna. Då kan vi utbilda dem och coacha dem på rätt sätt och funkar det så kan de sedan gå in i den övriga organisationen när de tröttnat på mötesbokning. Förutom att det blir både billigare och bättre så vet vi att vi slipper förbereda oss och springa på möten som bara vi känner till!

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Var på Founders Alliance häromdagen och lyssnade då bland annat på Ayad Al Saffar som grundat Klockgrossisten (Ur & Pen). Förutom att det är en fantastiskt resa han gjort så fick vi lära oss värdet av att ha egen produktion av det man säljer. Att äga hela kedjan från produktion till distribution och försäljning till konsument är ett bra sätt att skapa höga marginaler i sin verksamhet. Väldigt viktigt om man håller på med handel.

Förutom föreläsningar som är mycket intressanta så brukar Founders Alliance bjuda på bra seminariediskussioner om allt som rör entreprenörers utmaningar i vardagen såväl som de gånger du man genomgår något mer dramatiskt som förvärv eller exit. För egen del hamnade jag vid bordet som diskuterade Internet. Lagom brett ämnesval, eller hur? Den ständiga frågan som kommer upp när Internet diskuteras är hur man bäst marknadsför sig i denna kanal. Tänkte därför redogöra lite kort för vad jag anser nedan.

De trender inom marknadsföring som är rätt tydliga är att köparna i allt större utsträckning flyttar marknadsförings- och försäljningsbudgetar från traditionella media till Internet. Så har varit fallet under en längre tid, men problemet har hittills varit att köparna sällan förstått hur de skall hantera detta nya media. Därför har man använt Internet precis som TV eller print, dvs framförallt för branding. Även om detta fungerade hyfsat i början så har “bannerblindheten” i ökad omfattning lett till att pengarna mer eller mindre kastats i sjön.

Fördelen med den nuvarande krisen är densamma som med alla andra kriser, den får oss att fundera på det vi gör. När allt går upp så är det lätt att tjäna pengar och då blir självkritiken desto mindre. Efter att tidigare inte mätt resultatet av marknadsföringen så noga så är det nu tvärtom många som faktiskt börjar räkna på vad de får för marknadsföringspengarna. Internet är då ett perfekt media eftersom man lätt kan mäta resultatet av de pengar som spenderas.

Det finns framförallt två sätt att marknadsföra sig på Internet. Antingen via banners eller liknade på olika sajter eller marknadsföring via olika sökmotorer. De vanligaste affärsmodellerna för sajter är; 1) banners till fast pris eller till ett visst pris per tusen exponeringar (CPM), 2) banners till ett visst pris per besökare som klickar på bannern (CPC), eller 3) banners till ett visst pris per ny kund eller såld vara/tjänst som kommer från bannern (CPA/CPO). Affärsmodellen för sökmotorerna är övervägande kostnad per klick (CPC), men det förekommer även resultatbaserade ersättningar beroende på antal nya kunder eller sålda varor/tjänster (CPA/CPO).

Den långsiktiga trenden för både sajter och sökmotorer går enligt min mening helt klart mot CPA/CPO. Utvecklingen är helt logisk och anledningen till detta är att CPA/CPO är det enda som garanterar resultat utifrån ett köparperspektiv. CPM och CPC kan alltid manipuleras i viss utsträckning antingen genom fejkade visningar eller klick alternativ genom att man felprissätter visningarna eller klicken. Om köparen alltid kontrollerar konvertering från visning och klick till faktiskt köp samt att priset ligger på en lönsam nivå så är det i och för sig ett mindre problem. Däremot finns alltid risken att priset för att få en ny kund eller ett köp är högre än det skulle behöva vara på grund av viss manipulation.

Det absolut mest kostnadseffektiva sättet att marknadsföra sig om man bedriver sin verksamhet online är sökmotoroptimering. Detta innebär att man ser till att ha 1) mycket, bra och relevant innehåll på sin sajt, 2) en sökmotoroptimerad struktur på navigeringen och sajten som säkerställer att sökmotorerna kan indexera och därmed visa innehållet samt 3) försöker få så mycket relevanta länkar som möjligt till sin sajt från andra sajter.

Det finns ett stort antal företag som kan hjälpa till med sökmotoroptimering. I valet av företag så är det viktigt att man som köpare säkerställer att man vet vad man får för pengarna. Pineberry, som du hittar här: sökmotoroptimering, arbetar med att hjälpa köpare få högre intäkter genom att synas bättre i sökmotorerna och vi jobbar med 100 % transparens. Ett exempel på detta är att vi även driver sajten www.sokmotorkonsult.se som ger gratis rådgivning och viss analys av optimeringen av sajtstrukturen på din sajt. Gå in och testa din sajt med de sökord som du anser är relevanta för din verksamhet.

Oavsett om du har en helt ny sajt eller en sajt som varit uppe länge och vill synas bättre i sökmotorerna både på kort och lång sikt så är mitt tips att börja med Google Adwords kampanjer, dvs sponsrade länkar som betalas per klick (CPC). Då syns du med en gång! Samtidigt så skall du direkt börja arbeta långsiktigt med att även komma högre upp i det naturliga sökresultatet genom att optimera innehållet strukturen på sajten. Du måste även arbeta aktivt med att försöka få så många och så bra länkar till din sajt från andra sajter som möjligt.

De främsta anledningarna till att du bör sikta på att komma högt upp i det naturliga sökresultatet och inte bara arbeta med Google Adwords är att; 1) majoriteten av de som söker faktiskt inte klickar på de sponsrade länkarna utan bara på länkarna i det naturliga sökresultat, 2) det är betydligt mer kostnadseffektivt och därmed även lönsammare, och 3) det inte går att manipulera på samma sätt som CPC.

Nu säger jag absolut inte att Google manipulerar CPC för Adwords, men det finns mindre nogräknade företag som “hjälper” köpare att administrera sina Adwordskampanjer. En väldigt vanligt affärsmodell för dessa är att de tar en viss procent av kampanjbudgeten i ersättning. Då uppstår automatiskt ett egenintresse för dessa bolag att ha mycket klick samt höga priser per klick eftersom de då tjänar mer pengar snabbare. Och framförallt finns det inget intresse för dem att optimera kampanjerna så att priset per klick blir så lågt som möjligt vilket är bra för köparen.

Med risk för att ni tycker att jag säljer in mitt eget bolag Pineberry för mycket så måste jag ändå berätta att vi naturligtvis även hjälper till att sköta Adwordskampanjer. Som motvikt så vill jag samtidigt uppmana alla potentiella köpare att alltid ta in minst två offerter från olika leverantörer oavsett vad ni vill ha hjälp med. Det är aldrig fel att kunna jämföra priser och vad som ingår i de tjänster som erbjuds.

Förutom sökmotormarknadsföring som ju består av sponsrade länkar (Adwords) och sökmotoroptimering så är det naturligtvis i många fall en bra idé att även annonsera på olika sajter. Men, då är det enligt min mening alltid bäst för dig som köpare med CPA eller CPO som ersättningsmodell. Om du inte kan få detta så är det ändå viktigt att man som köpare lyckas mäta resultatet på något sätt.

Google Analytics ger bra möjligheter att mäta även CPM och CPC eftersom detta verktyg visar varifrån trafiken kommer. Man kan även lägga in spårning på konvertering från CPM/CPC till kund eller köpt vara eller tjänst. Ett annat tips är att jobba med kampanjsidor på sajten alternativt subdomäner till vilka trafiken skickas. Då får du ännu mer direkt och enklare mätning av resultatet. Sannolikheten att konverteringen från CPM/CPC till ny kund eller såld vara/tjänst även ökar i dessa fall är stor eftersom man enklare kan förtydliga budskapet på dessa kampanjsidor.

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Vet inte om man får vara nostalgisk redan vid 41 års ålder, men av någon anledning så började jag fundera på hur länge jag hållit på med datorer och Internet. När det gäller datorer så har jag haft en del under åren och det hela började redan 1981 med Sinclair ZX81. Då var jag 13 år gammal och lyckades tjata mig till att jag skulle få en, verkade ju häftig som bara den. Men, det var en rätt stor bevikelse om jag skall vara ärlig. Efter det kom det roligare grejer i form av Vic 20 med kassettband som lagringsmedia, snabbt följd av Vic 64, Commodore 128 och någon gammal PC som jag inte kommer ihåg längre.

Min första erfarenhet av Internet fick jag samtidigt som jag köpte min första Macintosh Classic, dvs 1990, eller för 19 år sedan. Då var inte Internet särskilt upphetsande - Bulletin Boards i DOS miljö och en relativt begränsad mängd personer att interagera med. Som tur var kom World Wide Web strax därefter och jag kunde göra min första hemsida på hösten 1991. Samma år blev det en Powerbook 140 så att jag kunde ta med mig datorn överallt. Jag har alltså haft bärbar dator (det som numera blivit en riktig trendig sak i form av Netbooks) i 18 år - rätt länge om jag får säga det själv.

Mitt första riktiga arbete med Internet som bas var för Insidefinans i början av 1998 som då vara en affärsenhet inom Scandinavia Online. Fick i och för sig inget betalt, men det var kul ändå och ledde 1999 till mitt första betalda arbeta inom internetvärlden, dvs som projektledare på Avanza. Då visste inte många vad nätmäkleri var och den förra finanskrisen hade kunnat ha tagit död på den branschen om inte de 9 konsoliderats till 3. Nu är Avanza till och med en riktig bank och bäst i klassen.

Sedan dess är jag hocked! Finns inget som är roligare att arbeta med än Internet! Trots hela 19 år på Internet så lär jag mig något nytt varje dag. Internet är i sig i ständig utveckling, men det som gör det så spännande är att det inte utvecklas för sig självt utan i symbios med oss människor. Internet påverkas och utvecklas av oss, men vi påverkas och utvecklas i vår tur i minst lika stor utsträckning av Internet. Man kanske till och med skulle kunna se Internet som en del av biotekniken även om det är mer på en psykologisk än en fysiologisk nivå.

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Jag är normalt sett inte en person som gnäller på saker och ting, men det är ett fåtal saker som gör mig rätt upprörd. Det ena är människor som är inkompetenta och det andra är människor som är vad man skulle kunna kalla paragrafryttare. I båda fallen handlar min upprördhet om att dessa människor helt i onödan kostar både tid och pengar för de som stöter på dem.

Jag genomförde nyligen en nyemission i ett av mina bolag. Beloppet uppgick till drygt 1 miljon kronor. Investeraren bor i utlandet och har sin förmögenhet i en annan valuta än svenska kronor. Därför var vi väl medvetna om risken att den av honom insatta emissionslikviden vid växlingen till svenska kronor skulle skilja lite grann från angiven emissionslikvid. Det gjorde den också, med hela 2 kronor.

Hur som helst så fick jag mitt bankintyg underskrivet av två banktjänstemän på emissionsbeloppet minus de 2 kronor som inte blivit insatta. Skickade detta intyg i original tillsammans med kopia av bolagsstämmoprotokollet på vilket även teckning av aktierna skett. Det senare var underskrivet av mig själv och den andra ägaren i bolaget. Mitt ägande i det aktuella bolaget ligger i ett holdingbolag som jag äger.

Efter ett par veckor så får vi ett brev från Bolagsverket där de konstaterar att det finns ett par brister som måste åtgärdas för att de skall kunna registrera nyemissionen. Den första bristen är att beloppet på bankintyget inte stämmer överens med emissionsbeloppet som angivits. Det fattas ju hela 2 kronor av ett belopp som överstiger 1 miljon. Kunde de inte bortsett från detta?

Det andra felet de hittat är att jag glömt att skriva “genom Stefan Mahlstein” efter namnet på mitt holdingbolag som jag representerade på bolagsstämman. Med tanke på att jag är den enda ägaren och styrelseledamoten i holdingbolaget samt även skrev under protokollet så kanske de hade kunnat kolla detta i sina register och listat ut att det var jag som företrädde holdingbolaget.

Av naturliga skäl ringde jag upp Bolagsverket och undrade om de möjligen kunde bortse från dessa enorma brister och registera nyemissionen ändå. Inte för att jag har så bråttom, men det kändes som lite onödigt meck att betala in ytterligare 2 kronor, be om ett nytt bankintyg och att be investeraren i utlandet skriva under en ny teckningslista i ett nytt bolagsstämmoprotokoll för att lägga till: “genom Stefan Mahlstein”.

Det blev kalla handen. Handläggaren höll i och för sig med om att det kanske var en lite väl rigid inställning, men jag måste se till att fixa ändringarna. Trodde faktiskt inte heller att det var sant, men så är det. Nu är det bara att börja om processen och engagera mig själv, en investerare i utlandet och två banktjänstemän i en helt onödig process. Till detta kan läggas kostnaden för att Bolagsverket redan skickat ut brev och måste göra det igen när väl registeringen blivit gjord.

Med tanke på de felaktigheter som Bolagsverket själv hade i sitt brev till oss så borde jag ha skickat ett brev tillbaka. Det kan ju inte vara rimligt att jag skall behöva behandla ett ärende som innehåller allvarliga felaktigheter, eller?

“Tyvärr kan vi inte svara på era invändningar. Dels för att ni stavat holdingbolagets namn fel och dels för att ni inte angett med hur mycket beloppet i bankintyget skiljer från emissionsbeslutet.”

Fast det är klart - det skulle ju bara skapa en massa onödigt arbete och kosta pengar! Tur att jag tänkte på det

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

I dessa dagar är det väl knappast någon som vågar påstå att bonusar är något bra. Men, faktum är att bonusar är fantastiskt bra styrmedel om de används på rätt sätt. Dessutom ger bonusar och andra liknande incitament alla som är med och utvecklar ett företag möjlighet att få del av kakan. För mig som entreprenör är framförallt det senare oerhört viktigt.

Precis som jag varit inne på i tidigare blogginlägg så är teamet som driver företaget den viktigaste ingrediensen för att skapa framgång. Därför är det också viktigt att kunna belöna de som ingår i teamet. Att ge dem en del av det resultat som de är med och skapar är då helt naturligt av många skäl. Det främsta skälet är att teamet då får samma incitament som företaget och ägarna.

Med andra ord innebär det att om de aktiviteter som teamet utför leder till att företaget går bra så får även teamet en bra avkastning på sitt arbete. Leder aktiviteterna inte till framgång så blir avkastningen i gengäld sämre för alla. Mer rättvist än så kan det knappast bli!

Därför är det oerhört tråkigt att följa dagens debatt där mer eller mindre alla vänder sig emot bonusar och andra incitament. I sin iver att vara politiskt korrekta skjuter alla i debatten på helt fel mål. Det är faktiskt inte bonusarna och incitamenten som är problemet utan snarare helt andra saker.

I vissa fall handlar det i stället om svaga eller mer eller mindre obefintliga ägarintressen vilket riskerar att utnyttjas av giriga personer som ser till att hjälpa varandra till orimligt höga ersättningar. I andra fall handlar det om bristande förståelse för hur bonusar och andra incitament bör användas vilket kan leda till att ersättningar betalas ut trots att önskat resultat inte alls uppnåtts.

Det handlar således inte om att verktygen är fel utan att de helt enkelt i väldigt många fall används på fel sätt. Bara för att man inte kan slå i en spik med ett måttband så innebär inte det att det är något fel på just det måttbandet man använder eller att måttband i allmänhet bör avskaffas. Så, varför avskaffas nu alla bonusar bara för att det finns några som använt dem på fel sätt?

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

“Accountable” och “Accountability” är ord som ofta används i affärssammanhang internationellt. Om någon är “Accountable” för ett visst område så är denna person ansvarig för detta område. “Accountability” innebär i sin tur att även erkänna sitt ansvar och därmed vara beredd att ta konsekvenserna av detta ansvar. Att ha ett ansvar för något utan att vara beredd att erkänna detta ansvar och därmed vara beredd att ta konsekvenserna är meningslöst.

Tyvärr verkar det i Sverige ofta som om vi gärna tar emot ansvar från andra, men att vi sedan sällan är villiga att erkänna vårt ansvar och ta konsekvenserna av det. I vissa fall verkar det till och med som att vi inte ens förstår vad vad det innebär att ha ansvar för något. Detta gäller oavsett om vi agerar som direktörer, tjänstemän, politiker eller om det handlar om hur vi hanterar våra egna liv. Vi saknar ofta känslan för just “Accountability”. Den spontana reaktionen är därmed ofta att skylla på andra eller omständigheter utanför vår egen kontroll.

Ett lysande exempel på avsaknad av “Accountability” är Wanja Lundby-Wedins agerande som styrelseproffs. Hon har gladeligen tagit emot ansvaret att sitta i 24 olika styrelser förutom heltidsansvaret hon har som LO-bas. Frågan man måste ställa sig är varför. Sannolikt är det för att hon velat tjäna extra inkomster genom att ta så många sidouppdrag som möjligt. Inget fel i det, det finns det fler som vill. Däremot så verkar hon inte alls ha förstått att med ansvaret så följer också ett engagemang. Hon har till och med missat sådana uppenbara saker som att läsa igenom årsredovisningarna som hon skrivit på. Man skall helt enkelt inte ta på sig mer ansvar än man mäktar med för att göra ett bra arbete!

Skulle denna affär sluta med att Wanja Lundby-Wedin sitter kvar på alla sina poster efter att stormen lagt sig så får vi ännu en gång bekräftelse på att vi i Sverige i många sammanhang helt saknar “Accountability”. Dvs bekräftelse på att även om du sitter som ansvarig för ett visst område så slipper du erkänna och ta ditt ansvar i de fall du inte gör ett bra jobb. Den signal som detta skickar till alla svenskar och de som tittar på oss utifrån är oerhört negativ.

Som entreprenör känner man däremot i regel alltid av det ansvar man har. I mångt och mycket beror detta på att bra respektive dåliga beslut får mer eller mindre omedelbara och direkta konsekvenser för entreprenören själv. Sätt därför fler entreprenörsdrivna människor i styrelserna som vill vara aktivt engagerade i det ansvar de har. Då får vi en annan fokus där bolagets väl och ve går före arvodet. Samtidigt får vi personer som tar konsekvenserna av sitt agerande i stället för att skylla på andra. Det är vi entreprenörer vana vid att göra eftersom vi gör det varje dag.

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör

Blev inbjuden till Ernst & Youngs Entreprenörsgala igår i egenskap av ”bloggande entreprenör” vilket naturligtvis är lite smickrande. Dagen började med att juryn inför publik fick tillfälle att fråga ut de vinnarkandidater som vaskats fram från olika regioner i Sverige. Detta följdes sedan upp med prisutdelning och galamiddag i blå hallen på kvällen.

Förutom det trevliga arrangemanget och den förträffliga maten var det framförallt intressant att höra alla dessa olika infallsvinklar på entreprenörskap som kandidaterna hade. En generellt sett intressant fråga som Sven Hagströmer ställde till de flesta av kandidaterna var varför de valt att bli just entreprenörer. Valet kandidaterna fick var; ”hade en bra idé”, ”ville bli rik”, ”gillade inte chefen” eller ”var arbetslös och hade inget val”. De flesta verkade ha fått en bra idé som de ville förverkliga och det var faktiskt ingen av kandidaterna som enbart drevs av att de ville bli rika. Det kanske kan vara något att tänka på för de som tror att entreprenörer drivs av pengar.

Efter gårdagens alla intryck så måste jag säga att det känns ännu bättre att vara entreprenör. Dels för att det var kul att träffa så många andra fantastiskt duktiga entreprenörer som man kan känna samhörighet med, dels för att man får en ökad förståelse för att man inte är ensam om de utmaningar som man själv står inför varje dag. För det är som Sara Norman som driver Hotell Wilhelmina sa; ”att vara entreprenör är att ställas inför nya utmaningar varje dag och inte ha något annat val än att lösa dem.”

Sara Norman var för övrigt den enda som enligt egen utsaga hade blivit tvångskommenderad till att bli entreprenör. Hon sa helt enkelt att hon inte hade haft något val. Med tanke på att hon startade sin entreprenörskarriär i väldigt tidig ålder genom att tillsammans med sin fyraåriga syster räta ut och sälja tillbaka spik till sin far tror jag dock att det var något i mjölken som avgjorde.

Det som annars slog mig var de flesta entreprenörers starka vilja, stora envishet och fantastiska engagemang. En hel del av dem hade haft många svåra år innan det till slut tog fart. I ett fall berodde det på att andra inte alls trodde på idén. I ett annat fall på att den övertagna familjeverksamheten länge hade gått med förlust och måste förändras dramatiskt med stort risktagande som följd. Ändå hade de inte gett upp utan haft en långsiktighet som är fantastiskt föredömlig. Dessa entreprenörers inställning låg med andra ord så långt från finansmarknadernas kvartalshysteri som man kan komma vilket är särskilt uppfriskande i dessa tider!

Några andra och mindre glamorösa entreprenör som man inte tänker så mycket på alla gånger är de hemlösa som säljer Situation Stockholm. Kom att tänka på dem idag när jag köpte ett exemplar av senaste numret. Det är ju faktiskt så att dessa säljare är riktiga entreprenörer om än i liten skala. De som säljer Situation Stockholm köper nämligen först tidningarna för 20 kronor styck för att sedan försöka sälja dem för 40 kronor styck. Med andra ord är de alla traditionella handelsentreprenörer!

Precis som entreprenörerna på galan igår så står de hemlösa som väljer att sälja Situation Stockholm för den envishet och långsiktighet som präglar ett entreprenörskap. I det senare fallet så handlar det dock mer eller mindre alltid om att ta sig ur en situation som är fullständigt ohållbar. För en del är säljandet av tidningen enda vägen ur ett långvarigt missbruk eller andra långvariga personliga livskriser. I det perspektivet så borde alla som går förbi köpa ett exemplar av Situation Stockholm varje månad. Entreprenörer med ett mer hedervärt syfte än att så kan man väl knappast hitta?

Läste i en artikel i Di idag att Mats Qviberg och Michael Treschow skall prata om girighet i Engelbrektskyrkan imorgon söndag. Eftersom det i artikeln verkar som att ingen riktigt vet hur man skall definiera girighet och inte heller kan svara på om girighet enbart är av ondo, eller även kan vara en bra drivkraft så skulle jag vilja tillägga följande. Girighet är enligt min mening aldrig positivt. Girighet är en avart av en normal och sund strävan efter att få det bättre än man redan har det. Girighet behöver därmed inte heller nödvändigtvis bara omfatta pengar eller andra ekonomiska fördelar utan kan även handla om andra saker.

Oavsett vad en person är girig efter så handlar det om att en normal strävan efter att få det bättre övergår till en osund besatthet. Denna besatthet leder i sin tur till att den som strävar efter något gör allt för att skaffa sig det även om det uppenbarligen sker på andras bekostnad. Girighet innefattar till skillnad från en sund strävan efter att få det bättre således även en rå hänsynslöshet. För min del är det sunt och fullständigt normalt att sträva efter att få det bättre oavsett om det handlar om ekonomi eller livskvalité i övrigt. Kontrollfrågan man alltid måste ställa sig i denna strävan är dock om man på vägen skadar någon annan för att uppnå sitt mål. Skulle så vara fallet så är man girig! Det är som buddisterna säger - strävan efter lycka är det som driver människan och det är sunt så länge som denna strävan inte leder till att man skadar någon annan.

Självklart är det sedan så att det kan vara svårt att se att man skadar någon på vägen eller ens att definiera vad som kan anses vara skada. Det är där som vår egen personliga moral kommer in och i många fall avgör.

Av Stefan Mahlstein, Entreprenör